Hon hade vandrat i flera dagar genom dessa skogar och berg. I början hade allt sett annorlunda ut, men nu började allt se likadant ut. Samma växter, samma träd, samma himmel. Men hon njöt av att äntligen få vara i naturen. Efter all tid så var det underbart att få vara utomhus och andas frisk, luft. Långt borta var sjukhuset och dess unkna doft.
Hon visste inte helt vart hon var på väg, men med hjälp av kartan och kompasset hittade hon vägen någorlunda. Hans moster hade hjälpt henne med att visa vilket område han var i. Men resten var upp till henne själv. Hoppet var fortfarande med henne, hon visste att hon skulle hitta honom här.
Älven rann nära henne; även om hon inte kunde se den så kunde hon höra dess porlande. Hon hade gått bredvid den under hennes vandring. De få gånger hon hade avvikit, hade hon alltid komma tillbaka till den. Att kunna dricka rent vatten direkt ur en älv var inte bara en lyx, utan också en nödvändighet.
Efter några timmars till vandrande upp i skogen, vandrade hon tillbaks mot ån för att fylla på sin flaska. Hon satte sig ner på huk och passade på att skölja av ansiktet med det kalla vattnet. Vattnet fick henne att vakna och klarna till. Hon torkade ansiktet med sin halsduk och knöt den runt sin ryggsäck för att torka. Plötsligt kände hon sig iakttagen. Hon tittade upp och såg hon honom framför sig, på andra sidan av ån. Han stod med ett metspö i handen och tittade på henne med stora ögon. Äntligen hade hon hittat honom.