Det var fullmåne återigen, stjärnorna lyste klara på himlen. En rysning gick igenom hennes kropp; ett svagt drag ven genom fönstret där hon satt. Återigen; det kändes som om hon alltid satt här.
Hur länge hade hon varit här nu? Hon hade tappat räkningen; slutat önska att hon snart skulle vakna upp. Hon var trött på att vara i limbo; hon fick se allt men inte vara med eller prata med någon. Hon hade till och med försökt hoppa in i sin kropp på sjukhussängen för att se om hon kunde väcka sig själv, men hade snabbt insett att sådant fungerade bara på tv, inte i verkligheten.
Förutom att hon saknade sällskap, så saknade hon även att sova. Hon saknade att få en stund där hon kunde koppla av ifrån allt och sluta tänka på vad som hade hänt.
– “Jajamensan, god natt” hörde hon ifrån korridoren; det var dags för sköterskorna att bytas av igen. Inte för att någon av dem var särskilt bra eller brydde sig om någon av patienterna här; för dem så var de inlagda bara en i mängden. Var patient var bara ett av en massa nummer som behövde tillsyn vid vissa klockslag. I början hade hon försökt nå dem för att se om de kunde se henne, men hon hade snabbt insett att det var lönlöst.
Plötsligt hörde hon ett ljud ifrån dörröppningen, hade dom kommit trots allt för att titta till patienterna? Hon tittade mot dörren men insåg att så var inte fallet. Dock till sin förvånad så var han där; mannen hon än hade gång dyrkat och som hade gett henne fjärilar i magen. Hon fick en flashback till när det hade varit dem, när de inte hade kunnat setts på grund av reglerna på farmen men ändå hade lyckats setts i smyg. Hon mindes när de hade hjälpt till med att packa farmens saker i flyttlådor innan flytten till den nya gården. Mellan lådor, tejp och plast så mindes hon mest av allt hans leende och hur han hade tittat på henne som om hon var hans princessa.
Nu stod han där i dörren i mörka kläder, liky Tom Cruise i Mission Impossible med en ryggsäck och något som blänkte i handen. Hennes minnen kändes som om de var långt borta, som om de kom från ett annat liv.
Plötsligt var det som om pusselbitarna föll på plats, nu visste hon varför hon var här och vems fel det var. Det var han som hade gjort detta mot henne, han som hade vänt sig emot henne. Hon visste att de skulle vända sig emot henne på farmen efter det som hänt, men att det skulle gå så här långt? Det hade hon aldrig kunnat gissa. Med skräck och en känsla av hjälplöshet tittade hon på honom från där hon satt; var han här för att slutföra vad han hade påbörjat?