Hon öppnade bildörren och steg ut i kylan. Vinden ven kall i hennes ansikte, snön fall sakta. Hon tittade upp mot den gråa sjukhusbyggnaden; hur många gånger hon än kom hit så såg alltid byggnaden lika kall och ovälkomnande ut. Att det var den här byggnaden som var hennes dotters tillfälliga hem, det skulle hon aldrig vänja sig vid.
Hon gick med långa, snabba steg mot ingången med hennes blick mot marken. Hennes grå kappa fladdrade i vinden och hon drog sin röda skarf närmare halsen. Dörrarna gled upp när hon närmare sig; inuti gick sjuksköterskorna och doktorerna fram och tillbaks, halvspringandes som vanligt. Patienter och deras närmaste satt på bänkarna utmed väggarna- var det någonsin någon som log här tänkte hon för sig själv. Hennes fötter gick som på egen hand, de kunde vägen utantill.
Tillslut var hon framme i salen där hennes lilla flicka log.
– ‘Hej gumman’ sa hon och satte sig i stolen bredvid sängen. I början hade hon känt sig dum när hon pratade med henne men nu hade hon vant sig vid att inte få något svar och ingen reaktion.
– ‘Jag vet att det har varit ett tag sedan jag var här sist och jag är ledsen för att det har tagit sådan tid. Hade jag kunnat så hade jag varit här oftare men det är inte alltid så lätt…’.
Hon fingrade försiktigt på bandaget på hennes panna, som ännu en gång satt där. Hon hade vant sig vid att tvätta sår, sätta på bandage och använda smink till at dölja vad som kundes. Ibland gick det dagar då hon visste att hon inte kunde gå ut, då hon stannade inne i deras sovrum och sov. I början hade det känts som en fängelsecell men nu började det bli dit hon flydde.
– ‘Ja, det ser illa ut men den här gången så gav han mig rosor efteråt. Jag tror faktiskt att han ångrar sig även om… Han kanske inte visar det men jag vet att han ångrar sig… Jag vet att han kommer sluta och bli som han en gång var. Jag vet att du kanske inte tror mig, men hursomhelst så nu pratar vi om något annat…’.
Samtidigt som hon sa det så var det något på golvet som glittrade till. Hon böjde sig ner för att se vad det var. En bit metall, silvrig och kall. Hon tog upp den och tittade på den i sin hand. Stor som en femkrona med en len framsida men en skrovlig baksida. Det var något litet graverat på den. Hon förde det närmare ansiktet för att se bättre. Var det ett F? Hon tittade på sin bleka dotter och sedan tillbaks på saken i sin hand. F som i farmen.
– ‘Farmen’ sa hon och tittade på sin dotter. ‘Är det deras fel att du är här? Vad har dem, var har du gjort?’