Category: Svenska

Hon bläddrade igenom fotoalbumet; minnen av deras gamla liv. Hon hade varit lycklig då, full av liv. Hennes leende på bilderna var äkta, genuina. Till och med hennes ögon glittrade, inte bara av glädje utan också av kärlek. Den där nyförälskelsen som gav en fjärilar i magen.

Ju fler sidor hon vände på i albumet  så blev leendet dock mindre och mindre, de glittrande ögonen sakta men säkert försvunna. Men hans leende däremot var samma som det alltid hade varit. Däremot fanns det en ilska i hans ögon på de nyare bilderna som inte funnits där från början; innan han blev ‘el capo’.

Innan alla dessa “vänner” började komma förbi och ville ha tjänster, gentjänster, pengar men också ha betalt. Han sa alltid att allt var ok, ingett olagligt pågick. Men hennes magkänsla sa att så var förmodligen inte fallet…

Hon mindes fortfarande första gången han hade höjt sin hand mot henne, hur handen hade slagit henne hårt över hennes kind, hennes haka… Han hade bett om ursäkt, nästan gråtit när han hade insett vad han hade gjort. Hon hade trott honom, hans ursäkt. Det var fortfarande en del av henne som trodde att han hade varit ärlig när han hade sagt att det aldrig skulle hända igen och hon vaknade var dag med ett hopp om att idag kanske var den dagen då allt blev bra igen.

Hon tittade upp ur fotoalbumet, mot spegeln på andra sidan väggen. Hennes svullna öga och näsben; rött men ännu inte blått. Kanske imorgon var den sista dagen?

Ésser en el món (1949) är det första publicerade verket av Manuel de Pedrolo. Då detta projekt, Temps Obert v 11.1, firar 50 inlägg samtidigt som den Katalanska Poesi på Internet Dagen firas, så har vi beslutat att fira båda genom att publicera en ny översättning av den första delen av Ésser en el món var dag i en vecka, med start på måndagen 17 mars 2014.

Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate!

DANTE: Inferno

Every poem an epitaph. And any action

is a step to the block, to the fire, down the sea’s throat

or to an illegible stone: and that is where we start.

T.S. ELIOT: Little Gidding

Vi vet, likt avlägsna, griniga rötter,

dem är skuggorna som binder oss,

dem är tårarna som förgiftar oss,

långsamt, hemlighetsfullt…

Det är vi och kärleken,

den djupa kärleken från vår dröm,

bara, bara den,

som den som sprider sina vingar och litar på,

helt och i tystnad,

ögonblicket som tvekar, växer och dunstar bort,

obestridliga.

Vi är alerta, medlemmar av rovdjuren,

Bitter flock av aptiter

som slukar och infantiliserar sig:

ögonblick likt långa århundranden utan sav

instormandes: det sista deliriumet!

Allt kyssar kommer att vara förgäves, kära:

Läpparna kommer att känna brottet av timmen och lämna;

Och förgäves kommer det vara att kännas:

Kött är vätska som förnekar oss,

Och kärlek likt det, den är så naken,

Att solen vägrar- och skuggan förgriper sig.
 
 
 
Manuel de Pedrolo. Barcelona och Tàrrega, 1948.

Med ett ryck vaknade han till och satte sig upp i sängen. Hans t-shirt var dyngsur av svett, likaså lakanen. Han gnuggade sina ögon som var alldeles korninga, förmodligen hade han gråtit som vanligt. Det hände alltid när han hade den drömmen.

En bild flimrade förbi bakom hans ögon, hans händer bundna med ståltråd medan blodet sakta men säkert sipprade från hans handleder efter hans försök att få loss hans händer.

Han skakade på huvudet, han ville inte minnas just nu. Hur gudarna med deras venesianska masker hade välkomnat honom till farmen genom att bli återfödd. Han visste att det hade varit en del av ritualen men att komma så nära döden…

Han gick in i badrummet och sköljde av ansiktet. Medan han torkade sig tittade han i spegeln. Hans en gång oskulldsfulla ansikte var nu fårigt av ärr och rynkor, ögonen kändes nästan ihåliga med sina mörka cirklar under dem. Under hans ögonbryn löpte en lång, mörkröd reva mot sidan av hans ansikte, ända till örat. Han hade inte känt den när han sprang, när han flydde i skogen. Han strök sina fingror mot den men ryckte till av smärta.

– ‘Alla våra barn förtjänar en andra chans’ had hon sagt på farmen efter att han hade bett om förlåtelse. Sedan hade hon tagit hans ansikte i sina händer, tittat honom djup i ögonen med en svart blick och sagt ‘Men inte mer’. Han hade nickat till förståelse men också insett att det här var hans sista chans.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Hon öppnade ögonen och tittade på sin livlösa kropp som låg framför henne på sjukhussängen. Det var en av hennes favoritdikter som hennes mor alltid hade läst till henne när hon var liten. En tår rann sakta ner för hennes kind. Tänk om hon aldrig vaknade igen, tänk om hon aldrig fick uppleva sådana ögonblick igen? Hon var fast i sin egen kropp, fast i detta vita men ändå mörka, dystra rum. Nu när hon hade varit här ett tag förstod hon varför alla alltid sa att att det var kliniskt och opersonligt, hur kunde de tro att i ett utrymme som detta att någon skulle kunna bli frisk?

Hennes mor hade varit där nästan var dag och besökt henne. För första gången i sitt liv så hade hon insett hur mycket hon uppskattade sin mor och hur starkt deras band var trots allt som hade hänt. Farmen var det sista i hennes tankar, även om det innan allt detta hade varit hennes främsta tanke.

Farmen…. Hon visste att allt detta var deras fel. De som en gång hade varit hennes så kallade “familj” som nu hade vänt sig emot henne. När hon vaknade så skulle hon hämnas; inte bara för vad de hade gjort mot henne, men också för vad de hade gjort mot hennes mor.

– ‘I dagens samhälle har vi alla sakta men säkert vant oss vid att inte tänka. Vänja sig av från att tänka, är det möjligt kanske ni säger till er själva. Men tänk på er vardag och hur ni spenderar den! Som ett exempel tänkte jag berätta om hur min vardag såg ut innan jag vaknade.

I mitt gamla liv, innan farmen, så på morgonen när alarmet ringde på min mobil, så var det första jag gjorde att se om jag hade fått något sms under natten, läsa mina email och eventuellt också kolla nyheterna på internet. När jag väl hade vaknat och duschat- självklart med radion på- så var det dags för frukost. Denna intog jag oftast framför tv:n, oftast framför någon amerikansk tv-show.

Efter detta och när jag väl var redo för dagen, så började färden mot jobbet. Under hela min resa på bussen och tåget var min mobil mitt allt. Nyheter, bloggar, Facebook, Twitter etc. Hela resan upptogs av teknologi och att inte tänka.

Väl på jobbet var det arbete som gällde, men så fort jag hade fikarast eller lunch; om jag inte hade sällskap så var mobilen återigen mitt enda sällskap.

Efter jobbet och när jag väl var hemma så var tv:n återigen mitt sällskap. Och även om jag skäms för det så var mobilen även mitt sällskap på toaletten, inte ens där kunde jag vara ensam.

Samtidigt så när jag väl lät mig själv tänka så var de allt mörkare och deprimerande. Jag hade allt jag ville, men ändå var jag inte lycklig!

Dagen jag vaknade upp från allt och insåg vilket mörker dagens teknik hade omslutit mig med så insåg jag hur år hade passerat, dagar vandrat förbi där jag hade slutat tänka, slutat leva. Utan farmen, utan mitt hem här hade jag kanske kastat bort mitt liv bara för att vara som alla andra!

Därför uppmuntrar jag er alla att en gång för all vakna, vakna och se vad ni har framför er. Vårt hem är allas hem, vår familj kan också bli din familj!’

Han tog ett djup andetag, ställde sig upp och applåderade tillsammans med alla andra runtomkring honom. Här hörde han verkligen hemma, här kunde han vara sig själv. Allt var värt det, även flickan och publiciteten på tv:n var värt det. Han skulle klara sig, allt skulle bli bra tack vare hans nya familj.

– “Käre Gud, jag kommer till dig i min förtvivlan över att den som står mitt hjärta nära har drabbats av sjukdom. Ge mig styrka att varje dag försöka vara en god medmänniska, så att jag orkar stötta och uppmuntra. Hjälp mig i nattens mörker att inte tappa modet och min tro på dig. Låt mig känna din närhet när svårigheterna hopar sig. De som själv vandrat genom dödsskuggans dal, hjälp mig att uthärda allting, bära allting och hoppas allting så som kärleken gör, redan här och nu och in över evighetens gräns.

Amen”

Hon tittade upp mot altaret medan hon gjorde korstecknet samtidigt som prästen framför henne och församlingen runt om henne gjorda samma rörelse.

– “Denna bön var för någon i vår församling som har valt att vara anonym men bad oss att be för henne och hennes kära som tyvär inte kan vara med oss idag men som är i våra tankar” fortsatte prästen. Hon kände hur hennes kinder blev röda och hoppades att det inte syntes.

– “Men denna bön är också för alla oss som har någon i vår närhet som behöver styrka och vår tro att allt kan bli bra. Att det finns ett ljus som brinner för dom och deras resa på vår jord” fortsatte prästen. “Låt oss nu sjunga Psalm 248- ‘Tryggare kan ingen vara’ “.

Församlingen började sjunga men hon kunde inte förmå sig själv att göra detsamma. Det hade varit år sedan hon varit i kyrkan men prästen hade välkomnat henne med öppna armar, som om hon aldrig hade varit borta. Vissa av medlemmarna i församlingen hade tittat på henne med avsky, som om hon hade begått en synd genom att hålla sig borta i alla dessa år. Hade de bara vetat varför hon hade varit borta, att det inte var hennes val… Om han fick reda på att hon hade varit där idag… Hon ryste till vid tanken.

Plötsligt började alla resa på sig runt om henne; predikan var över. Hon tog ett djupt andetag och reste sig för att följa efter dom. Prästen sneglade på henne samtidigt som han pratade med en av medlemmarna. Hon nickade till honom som för att säga tack och började gå mot utgången. En av ministranterna stod vid utgången och öppnade den tunga porten för att släppa ut alla. Hon tittade ut genom dörren och såg han, El Capo, väntandes på henne med bistra ögon och armarna i kors. Hon stannade till av förskräckelse, hur kunde han veta att hon var här? Hon tog ett djupt andetag och tog de tunga stegen mot avgrunden.

Han stängde dörren snabbt bakom sig och pustade ut; äntligen var han hemma. Hans kläder var klibbiga av svett efter allt springande och han luktade värre än en gympasal. Allt hade gått åt helvete; käpprätt åt helvete. Han kände hur ångesten började krypa fram och hur hårt hans hjärta bultade. Diskret, rent och snyggt var vad de hade sagt till honom. Han hade inte lyckats med något utav det.

Han sjönk ihop på hallmattan med ryggen mot dörren och tittade på sina händer. Grenarna hade rivit honom rakt igenom vantarna; det svarta lädret var randigt av blod. Han bad till gud att hans blod inte hade runnit någonstans nära henne; det var det enda som skulle kunna avslöja honom.

Han visste att han borde hoppa in i duschen innan hon kom hem, men allt han ville göra var att sitta ner, andas och koppla bort tankarna. Han gick med långsamma steg mot vardagsrummet, sjönk ner i soffan och tackade gudarna att hon hade övertalat honom att köpa en i läder som var lätt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på tv:n bara för att mötas av en bild av henne, liggandes på en bår medan 2 ambulansmän bar henne mot en ambulans.

– “En kvinna i tjugoårs- åldern upptäcktes vid 7 tiden ikväll medvetslös i Grönastads stadspark. Polisen misstänker att… ”

– “Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!” skrek han rakt ut och slängde fjärrkontrollen mot tv:n. Det var det sista han ville se; nu visste han att det var fråga om minuter innan de skulle höra av sig till honom.

Plötsligt ringde det på dörren. Han vred på huvudet för att se om han kunde se vem det var, det såg ut som grannen. Jävla kärring, tänkte han och tittade ner på sig själv. Han kunde inte öppna dörren i det här tillståndet men han visste att hon hade sett att han var hemma.

– “Ett ögonblick” ropade han högt och sprang till badrummet och drog snabbt av sig alla kläder, drog på sig sin morgonrock och satte på duschen innan han gick mot dörren.

Med handen på låset, slöt han ögonen och tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren.

– “Hej Greta” sa han när han öppnade dörren.

– “Lars, vad är det som pågår därinne? Jag och Stina hade precis satt oss för att dricka en kopp kaffe framför nyheterna när jag hörde dig skrika. Du vet ju hur känsliga vi är för ljud, vid våran ålder så måste vi ha lugn och ro. Men så du ser ut, ditt ansikte!”

Han vred huvudet snabbt mot spegeln till höger; han ansikte var täckt av revor och stelnat blod. Skit, han hade inte ens tänkt på det.

– “Jag ber om ursäkt Greta, det var absolut inte meningen att störa er. Jag var ute och sprang och försökte gena igenom skogen i mörkret, men det gick inte så bra som du kanske kan se. Nu när jag kom hem och skulle ta en dusch så var vattnet så varmt att jag skrek rakt ut” svarade han och bad till gudarna att han röst lät lugn och stabil även om han hjärta dunkade i hans bröst.

– “Men käre lille vän, vad gjorde du ute och sprang vid den här tiden när det dessutom är så pass kallt ute?” svarade hon och skakade på huvudet. “Du kunde ju ha fått en lunginflammation! Ni ungdomar; du ska veta att på min tid så tränade man genom att jobba och inte genom att springa genom skogen i mörkret. Det var innan alla dessa datorer och elektronik kom och ja…”.

– “Ja, det var kanske inte den bästa idén… ” försökte han men hon avbröt honom igen.

– “Nu ska jag och Stina fika i lugn och ro, så var vänlig och var försök att vara tyst” sa hon samtidigt som hon gick mot sin port. “Dagens ungdom!”

– “Jag lovar Greta. Hälsa Stina så gott!” sade han samtidigt som han stängde dörren. Idag var ingen bra dag.

Hon tittade ut genom fönstret mot trädgården. Här på sjukhuset var det inte en plats av ro och lugn fylld av grönska utan en grå, trist relik av vad en trädgård ska vara. Halvdöda träd, buskar som inte blivit ordentligt klippta på månader, en gräsmatta täckt av cigarettfimpar istället för gräs. De få som vistades där gick långsamt i sina sjukhusrockar, omsvepta med filtar medan deras andedräkt blev till en grå ånga i luften.

Bakom henne stod doktorn och pratade med hennes mor och ‘El Capo’ om henne. Hon hade förlänge sedan gett upp sina försök att bli sedd, hon visste att hon var osynlig för dem. Hon tittade ner på sina händer och skakade på huvudet. Om hon bara visste hur hon hade hamnat där…

– “Men det måste finnas något annat vi kan göra än att bara vänta?” sa hennes mamma förtvivlat till doktorn. “Får jag se på journalen?”

– “Mami, sluta nu! Doktorn har sagt att det inte finns något mer att göra och det är bara bra om vi får tid för oss själva” sa ‘El Capo’ irriterat och gestikulerade argt med händerna mot hennes mamma som tittade ner i golvet utan att svara.

Jävla latinamerikan, tänkte hon och önskade att de hade sett henne. Hon hade slått till honom, skakat om hennes mamma och försöka få henne att vakna även om hon visste att det var lönlöst…

– “Journalerna är konfidentiella för oss personal, men jag lovar att vi gör allt vi kan för att din dotter ska bli bättre. Just nu måste vi dock ha tålamod och vänta. Jag ska lämna er ifred med er dotter nu, men om ni har några frågor eller om det är något mer jag kan hjälpa till med så finns jag på mitt kontor.”

Hennes mamma gick fram till sängen och tog hennes hand. Hennes ansikte hade äntligen blivit mindre blåslaget och svullnaden hade gått ner.

– “Lilla flickan…” sa hennes mamma och hon kunde se att hon hade tårar i  ögonen.

– “Nu går jag på toa och sedan åker vi, mami” sa ‘El Capo’ med en hård röst och la en tung hand på hennes axel. “Okej? Inget mer daltande, hon förstår i alla fall ingenting ‘pobre diablilla’.

Hennes mamma nickade tyst till svar medan han gick ut ifrån rummet. När hans fotsteg inte längre hördes, vände hennes mamma sig om för att se om han var borta. Vad skulle hon nu göra?

Snabbt gick hennes mamma till fotändan av sängen där journalen var och lyfte upp den och började läsa långsamt.

Hon gick fram mot hennes mamma för att se vad hon läste i journalen, men innan hon hann börja så var han tillbaka. Hennes mamma släppte journalen i marken och skräcken lyste i hennes ögon. Hans hand ven snabbt i luften och hennes mors ansikte flög åt sidan.

– “Jävla slyna, vad har jag sagt om att inte lyssna på mig?!” skrek han argt. “Plocka upp skräpet från golvet så går vi.”

Vredet kokade i henne och hon sprang med all kraft mot honom. Men istället för att knuffa till honom så gled honom rakt igenom honom. Luften blev iskall och hon kunde se att även han kände det.

– “Jävla kalla sjukhus, det är som att vara i ett u-land. Nu går vi” sa han argt och gick därifrån medan hennes mamma följde efter långsamt. Hon vände sig om medan hon gick och mimade ’hejdå’.

Han försökte stå så stilla han kunde och andas så tyst som möjligt, likt en mus. Stegen kom närmre och närmre; han blundade och bad en tyst bön att de skulle vara borta när han öppnade dem igen. Men istället såg han rök, damm och en bländande sol som stack honom i ögonen. Han blinkade medan ögonen försökte vänja sig vid ljuset. Han tittade runt om sig och insåg att han befann sig mitt i ett taggigt buskage; framför sig såg han männ i gröna kamouflerade uniformer stå i rader. En man,  överbefällhavaren, stod framför gruppen med en piska i handen. Plötsligt ven det till när mann slog den hårt i luften;  männen framför ryckte till.

– “Var är han?!” skrek mannen och blickade argt ut  över gruppen. “Svara mig!”

Plötsligt hördes ett stark knäppande ljud, följt av ett brak. Han vred huvudet dit de kom ifrån, försiktigt så att de inte skulle se honom. Vid sidan av dem stod baracker efter baracker i lågor; elden slickade taken och röken ringlade upp mot himlen.

– “Var fan är han?! Svara mig! skrek mannen igen samtidigt som han gick fram emot en av männen i den främre raden. Han tog tag i hans jackkrage och ruskade till mannen. “Svara mig!”

Plötsligt blev allting svart och han var tillbaks igen. En man i mörka kläder satt böjd över henne.

– “Hallå,  kan du höra mig? Snälla vakna” sa mannen medan han försiktigt rörde hennes ansikte med högra handen.  Han tittade sig runt omkring, som om han försökte se om han var helt ensam.

Mannen stod blickstilla, han visste att han inte syntes där han stod men hjärtat dunkade hårt i hans bröst av räddsla trots allt. Han visste att han var tvungen att ta sig därifrån innan han blev upptäckt. Han böjde sig långsamt ner på huk och började sakta men säkert röra sig bakåt. Plötsligt hörde han ett stort brak under sina fötter av grenar som gick sönder; han frös i sin position och hoppades att mannen framför inte hade upptäckt honom. Men han hade fel.

– “Hallå, är det någon där?”

Nu eller aldrig; han kunde inte bli upptäckt. Han vände sig om och sprang  så fort han kunde bort, bort ifrån mannen. Grenarna rev honom i ansiktet, på armarna, på benen men det stoppade honom inte. Han kunde inte bli upptäckt.

Ska jag stanna eller ska jag gå? Hon tittade på sin dotter; hon såg så oskuldsfull ut där hon låg på sjukhussängen.  Blåmärkena hade börjat ändra färg från blå till lila, likt en barns färgglada ritning. Det såg surrealistiskt ut i denna omgivning där allt annat var kallt och vitt.

Hon visste att om hon gick så kunde det bli problem- tänk om hon vaknade? Men om hon inte vaknade men stannade, så skulle det bli dubbelt så jobbigt. Hon visste att om hon inte kom hem i tid så skulle han bli svart av ilska. Hon ryste när hon tänkte på det; hans onda ögon, den ihopbitna käken och de hårda nävarna som hon aldrig kunde komma ifrån. ‘Siempre – coqueteando y engañando’ muttrade han om och om igen när han blev irriterad tills han tillslut skrek det. Vad hon än gjorde så var det aldrig rätt, hon ville inte reta honom eller få honom uppjagad. Hon måste lära sig, hon visste att hon kunde ändra sig så allt blev som förut innan… När hans latinamerikanska charm hade vunnit hennes hjärta och fått henne att känna sig som en prinsessa. 

Hon tittade på sin dotter och strök varsamt hennes kind även om hon visste att hennes dotter hatade det men hon kunde inte låta bli. 

– ‘Snälla, säg något. Kan du inte vakna?  Ska jag stanna eller ska jag gå?’ sa hon högt och blundade, och önskade med alla hennes vilja att hennes dotter skulle lyssna. Hon öppnade ögonen men hennes dotter låg fortfarande kvar på sängen med stängda ögon. Hon tittade på klockan; hon var tvungen att gå nu om hon skulle hinna hem i tid. Hon kramade sin dotters hand hårt innan hon vände sig om och gick därifrån med tunga steg och en stor klump i magen som sa att hon visste att det hon gjorde egentligen var fel.