Author: cnilsson

– “Käre Gud, jag kommer till dig i min förtvivlan över att den som står mitt hjärta nära har drabbats av sjukdom. Ge mig styrka att varje dag försöka vara en god medmänniska, så att jag orkar stötta och uppmuntra. Hjälp mig i nattens mörker att inte tappa modet och min tro på dig. Låt mig känna din närhet när svårigheterna hopar sig. De som själv vandrat genom dödsskuggans dal, hjälp mig att uthärda allting, bära allting och hoppas allting så som kärleken gör, redan här och nu och in över evighetens gräns.

Amen”

Hon tittade upp mot altaret medan hon gjorde korstecknet samtidigt som prästen framför henne och församlingen runt om henne gjorda samma rörelse.

– “Denna bön var för någon i vår församling som har valt att vara anonym men bad oss att be för henne och hennes kära som tyvär inte kan vara med oss idag men som är i våra tankar” fortsatte prästen. Hon kände hur hennes kinder blev röda och hoppades att det inte syntes.

– “Men denna bön är också för alla oss som har någon i vår närhet som behöver styrka och vår tro att allt kan bli bra. Att det finns ett ljus som brinner för dom och deras resa på vår jord” fortsatte prästen. “Låt oss nu sjunga Psalm 248- ‘Tryggare kan ingen vara’ “.

Församlingen började sjunga men hon kunde inte förmå sig själv att göra detsamma. Det hade varit år sedan hon varit i kyrkan men prästen hade välkomnat henne med öppna armar, som om hon aldrig hade varit borta. Vissa av medlemmarna i församlingen hade tittat på henne med avsky, som om hon hade begått en synd genom att hålla sig borta i alla dessa år. Hade de bara vetat varför hon hade varit borta, att det inte var hennes val… Om han fick reda på att hon hade varit där idag… Hon ryste till vid tanken.

Plötsligt började alla resa på sig runt om henne; predikan var över. Hon tog ett djupt andetag och reste sig för att följa efter dom. Prästen sneglade på henne samtidigt som han pratade med en av medlemmarna. Hon nickade till honom som för att säga tack och började gå mot utgången. En av ministranterna stod vid utgången och öppnade den tunga porten för att släppa ut alla. Hon tittade ut genom dörren och såg han, El Capo, väntandes på henne med bistra ögon och armarna i kors. Hon stannade till av förskräckelse, hur kunde han veta att hon var här? Hon tog ett djupt andetag och tog de tunga stegen mot avgrunden.

Han stängde dörren snabbt bakom sig och pustade ut; äntligen var han hemma. Hans kläder var klibbiga av svett efter allt springande och han luktade värre än en gympasal. Allt hade gått åt helvete; käpprätt åt helvete. Han kände hur ångesten började krypa fram och hur hårt hans hjärta bultade. Diskret, rent och snyggt var vad de hade sagt till honom. Han hade inte lyckats med något utav det.

Han sjönk ihop på hallmattan med ryggen mot dörren och tittade på sina händer. Grenarna hade rivit honom rakt igenom vantarna; det svarta lädret var randigt av blod. Han bad till gud att hans blod inte hade runnit någonstans nära henne; det var det enda som skulle kunna avslöja honom.

Han visste att han borde hoppa in i duschen innan hon kom hem, men allt han ville göra var att sitta ner, andas och koppla bort tankarna. Han gick med långsamma steg mot vardagsrummet, sjönk ner i soffan och tackade gudarna att hon hade övertalat honom att köpa en i läder som var lätt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på tv:n bara för att mötas av en bild av henne, liggandes på en bår medan 2 ambulansmän bar henne mot en ambulans.

– “En kvinna i tjugoårs- åldern upptäcktes vid 7 tiden ikväll medvetslös i Grönastads stadspark. Polisen misstänker att… ”

– “Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!” skrek han rakt ut och slängde fjärrkontrollen mot tv:n. Det var det sista han ville se; nu visste han att det var fråga om minuter innan de skulle höra av sig till honom.

Plötsligt ringde det på dörren. Han vred på huvudet för att se om han kunde se vem det var, det såg ut som grannen. Jävla kärring, tänkte han och tittade ner på sig själv. Han kunde inte öppna dörren i det här tillståndet men han visste att hon hade sett att han var hemma.

– “Ett ögonblick” ropade han högt och sprang till badrummet och drog snabbt av sig alla kläder, drog på sig sin morgonrock och satte på duschen innan han gick mot dörren.

Med handen på låset, slöt han ögonen och tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren.

– “Hej Greta” sa han när han öppnade dörren.

– “Lars, vad är det som pågår därinne? Jag och Stina hade precis satt oss för att dricka en kopp kaffe framför nyheterna när jag hörde dig skrika. Du vet ju hur känsliga vi är för ljud, vid våran ålder så måste vi ha lugn och ro. Men så du ser ut, ditt ansikte!”

Han vred huvudet snabbt mot spegeln till höger; han ansikte var täckt av revor och stelnat blod. Skit, han hade inte ens tänkt på det.

– “Jag ber om ursäkt Greta, det var absolut inte meningen att störa er. Jag var ute och sprang och försökte gena igenom skogen i mörkret, men det gick inte så bra som du kanske kan se. Nu när jag kom hem och skulle ta en dusch så var vattnet så varmt att jag skrek rakt ut” svarade han och bad till gudarna att han röst lät lugn och stabil även om han hjärta dunkade i hans bröst.

– “Men käre lille vän, vad gjorde du ute och sprang vid den här tiden när det dessutom är så pass kallt ute?” svarade hon och skakade på huvudet. “Du kunde ju ha fått en lunginflammation! Ni ungdomar; du ska veta att på min tid så tränade man genom att jobba och inte genom att springa genom skogen i mörkret. Det var innan alla dessa datorer och elektronik kom och ja…”.

– “Ja, det var kanske inte den bästa idén… ” försökte han men hon avbröt honom igen.

– “Nu ska jag och Stina fika i lugn och ro, så var vänlig och var försök att vara tyst” sa hon samtidigt som hon gick mot sin port. “Dagens ungdom!”

– “Jag lovar Greta. Hälsa Stina så gott!” sade han samtidigt som han stängde dörren. Idag var ingen bra dag.

Hon tittade ut genom fönstret mot trädgården. Här på sjukhuset var det inte en plats av ro och lugn fylld av grönska utan en grå, trist relik av vad en trädgård ska vara. Halvdöda träd, buskar som inte blivit ordentligt klippta på månader, en gräsmatta täckt av cigarettfimpar istället för gräs. De få som vistades där gick långsamt i sina sjukhusrockar, omsvepta med filtar medan deras andedräkt blev till en grå ånga i luften.

Bakom henne stod doktorn och pratade med hennes mor och ‘El Capo’ om henne. Hon hade förlänge sedan gett upp sina försök att bli sedd, hon visste att hon var osynlig för dem. Hon tittade ner på sina händer och skakade på huvudet. Om hon bara visste hur hon hade hamnat där…

– “Men det måste finnas något annat vi kan göra än att bara vänta?” sa hennes mamma förtvivlat till doktorn. “Får jag se på journalen?”

– “Mami, sluta nu! Doktorn har sagt att det inte finns något mer att göra och det är bara bra om vi får tid för oss själva” sa ‘El Capo’ irriterat och gestikulerade argt med händerna mot hennes mamma som tittade ner i golvet utan att svara.

Jävla latinamerikan, tänkte hon och önskade att de hade sett henne. Hon hade slått till honom, skakat om hennes mamma och försöka få henne att vakna även om hon visste att det var lönlöst…

– “Journalerna är konfidentiella för oss personal, men jag lovar att vi gör allt vi kan för att din dotter ska bli bättre. Just nu måste vi dock ha tålamod och vänta. Jag ska lämna er ifred med er dotter nu, men om ni har några frågor eller om det är något mer jag kan hjälpa till med så finns jag på mitt kontor.”

Hennes mamma gick fram till sängen och tog hennes hand. Hennes ansikte hade äntligen blivit mindre blåslaget och svullnaden hade gått ner.

– “Lilla flickan…” sa hennes mamma och hon kunde se att hon hade tårar i  ögonen.

– “Nu går jag på toa och sedan åker vi, mami” sa ‘El Capo’ med en hård röst och la en tung hand på hennes axel. “Okej? Inget mer daltande, hon förstår i alla fall ingenting ‘pobre diablilla’.

Hennes mamma nickade tyst till svar medan han gick ut ifrån rummet. När hans fotsteg inte längre hördes, vände hennes mamma sig om för att se om han var borta. Vad skulle hon nu göra?

Snabbt gick hennes mamma till fotändan av sängen där journalen var och lyfte upp den och började läsa långsamt.

Hon gick fram mot hennes mamma för att se vad hon läste i journalen, men innan hon hann börja så var han tillbaka. Hennes mamma släppte journalen i marken och skräcken lyste i hennes ögon. Hans hand ven snabbt i luften och hennes mors ansikte flög åt sidan.

– “Jävla slyna, vad har jag sagt om att inte lyssna på mig?!” skrek han argt. “Plocka upp skräpet från golvet så går vi.”

Vredet kokade i henne och hon sprang med all kraft mot honom. Men istället för att knuffa till honom så gled honom rakt igenom honom. Luften blev iskall och hon kunde se att även han kände det.

– “Jävla kalla sjukhus, det är som att vara i ett u-land. Nu går vi” sa han argt och gick därifrån medan hennes mamma följde efter långsamt. Hon vände sig om medan hon gick och mimade ’hejdå’.

Han försökte stå så stilla han kunde och andas så tyst som möjligt, likt en mus. Stegen kom närmre och närmre; han blundade och bad en tyst bön att de skulle vara borta när han öppnade dem igen. Men istället såg han rök, damm och en bländande sol som stack honom i ögonen. Han blinkade medan ögonen försökte vänja sig vid ljuset. Han tittade runt om sig och insåg att han befann sig mitt i ett taggigt buskage; framför sig såg han männ i gröna kamouflerade uniformer stå i rader. En man,  överbefällhavaren, stod framför gruppen med en piska i handen. Plötsligt ven det till när mann slog den hårt i luften;  männen framför ryckte till.

– “Var är han?!” skrek mannen och blickade argt ut  över gruppen. “Svara mig!”

Plötsligt hördes ett stark knäppande ljud, följt av ett brak. Han vred huvudet dit de kom ifrån, försiktigt så att de inte skulle se honom. Vid sidan av dem stod baracker efter baracker i lågor; elden slickade taken och röken ringlade upp mot himlen.

– “Var fan är han?! Svara mig! skrek mannen igen samtidigt som han gick fram emot en av männen i den främre raden. Han tog tag i hans jackkrage och ruskade till mannen. “Svara mig!”

Plötsligt blev allting svart och han var tillbaks igen. En man i mörka kläder satt böjd över henne.

– “Hallå,  kan du höra mig? Snälla vakna” sa mannen medan han försiktigt rörde hennes ansikte med högra handen.  Han tittade sig runt omkring, som om han försökte se om han var helt ensam.

Mannen stod blickstilla, han visste att han inte syntes där han stod men hjärtat dunkade hårt i hans bröst av räddsla trots allt. Han visste att han var tvungen att ta sig därifrån innan han blev upptäckt. Han böjde sig långsamt ner på huk och började sakta men säkert röra sig bakåt. Plötsligt hörde han ett stort brak under sina fötter av grenar som gick sönder; han frös i sin position och hoppades att mannen framför inte hade upptäckt honom. Men han hade fel.

– “Hallå, är det någon där?”

Nu eller aldrig; han kunde inte bli upptäckt. Han vände sig om och sprang  så fort han kunde bort, bort ifrån mannen. Grenarna rev honom i ansiktet, på armarna, på benen men det stoppade honom inte. Han kunde inte bli upptäckt.

Ska jag stanna eller ska jag gå? Hon tittade på sin dotter; hon såg så oskuldsfull ut där hon låg på sjukhussängen.  Blåmärkena hade börjat ändra färg från blå till lila, likt en barns färgglada ritning. Det såg surrealistiskt ut i denna omgivning där allt annat var kallt och vitt.

Hon visste att om hon gick så kunde det bli problem- tänk om hon vaknade? Men om hon inte vaknade men stannade, så skulle det bli dubbelt så jobbigt. Hon visste att om hon inte kom hem i tid så skulle han bli svart av ilska. Hon ryste när hon tänkte på det; hans onda ögon, den ihopbitna käken och de hårda nävarna som hon aldrig kunde komma ifrån. ‘Siempre – coqueteando y engañando’ muttrade han om och om igen när han blev irriterad tills han tillslut skrek det. Vad hon än gjorde så var det aldrig rätt, hon ville inte reta honom eller få honom uppjagad. Hon måste lära sig, hon visste att hon kunde ändra sig så allt blev som förut innan… När hans latinamerikanska charm hade vunnit hennes hjärta och fått henne att känna sig som en prinsessa. 

Hon tittade på sin dotter och strök varsamt hennes kind även om hon visste att hennes dotter hatade det men hon kunde inte låta bli. 

– ‘Snälla, säg något. Kan du inte vakna?  Ska jag stanna eller ska jag gå?’ sa hon högt och blundade, och önskade med alla hennes vilja att hennes dotter skulle lyssna. Hon öppnade ögonen men hennes dotter låg fortfarande kvar på sängen med stängda ögon. Hon tittade på klockan; hon var tvungen att gå nu om hon skulle hinna hem i tid. Hon kramade sin dotters hand hårt innan hon vände sig om och gick därifrån med tunga steg och en stor klump i magen som sa att hon visste att det hon gjorde egentligen var fel.

Vägen framför henne var mörk och slingrande; gatulampornas lyse räckte knappt på en natt som denna när inte ens stjärnorna kunde synas genom de mörka molnen. Hon rös i kylan, det var en kall natt. Hon drog upp dragkedjan på jackan högt upp till halsen och drog halsduken tättare runt halsen samtidigt som hon stoppade händerna djupt in i de tunna fickorna. Varför hade hon inte tagit vantarna med sig?

I de sista sekunderna innan allt blev svart var allt hon tänkte på den bittra kylan och hur skönt det skulle vara att komma hem till värmen. Om hon hade vetat att världen snart skulle bli svart, hade hon då tänkt annorlunda? Hade hon reflekterat över hennes liv och hur ensamt det hade blivit? Hur hon långsamt hade uteslutit vännerna en efter en för att slippa berätta sanningen för dem? Eller hade hon kanske verkligen tittat runt om sig och sett att det fanns mer än bara mörker omkring sig?

När hon tog det sista steget och kände hur mörkret omslöt henne så tänkte hon ingenting. Hon visste inte var hon var, vem hon var, bara att mökret hade tagit henne. När hennes huvud dunkade hårt i den grå, kalla asfaltatet hann så hann hon se ett vitt, bländande ljus innan allt försvann.

Han lutade sig fram och tittade på henne. Hon såg så oskuldsfull där hon låg på marken, med det röda håret spridit runt henne likt en gloria. Bakom hennes huvud började blodet sprida sig i en rund, jämn cirkel som om någon hade ritat en perfekt mall. Han blundade och luktade; blod, blandat med hennes egen doft av vanilj. Han visste att det var meningen att det här skulle hända, att hon skulle straffas för vad hon hade gjort. Han hade fått tydliga instruktioner, men just nu…

Plötsligt hörde han steg bakom sig, som kom allt snabbare. Paniken kom över honom, vem kunde det vara? Hade de hittat honom och henne? Han hoppade snabbt in i en buske bredvid, struntade i alla kvistar som rev honom i ansiktet. Han kände sitt hjärta slå hårt och svetten började rinna i pannan. Hur kunde de ha hittat honom, han hade varit så försiktig som han hade kunnat?!

Hon öppnade ögonen och tittade runt i rummet. Huvudet dunkade och det starka lyset i taket hjälpte inte. Var var hon någonstans? Hon tittade runt i rummet och såg en apparat till höger om henne som pep. Hon tittade förskräckt en gång till och blinkade för att se om hon verkligen var vaken. Maskinen pep en gång till. Jo, hon var vaken och maskinen som pep mätte hennes hjärtslag- hon var på ett sjukhus. Hur hade hon kommit hit?

Hon blundade och försökte minnas hur hon hade kommit hit. Vad hade hänt? Men hur hon än försökte så kunde hon inte minnas- allt hon kom ihåg var mörker.

–    “… rum 101, 102, här är det.” hörde hon plötsligt. Hon vände sig mot ljudet och blickade ut genom en dörröppning. Hon såg sin mamma kom in genom den tillsammans med en man i en vit rock. Han såg ut som en  doktor men inte som en glad en; åh nej, vad hade hon nu gjort?!

– “Hur är det med dig, lilla gumman?” sa hennes mamma och tittade på henne oroligt samtidigt som hon sträckte fram sin hand mot hennes kind. “Stackars lilla vännen!”.

– “Vi vet inte ännu vilka skador krashen kan ha  åstadkommit, vi har gjort en del tester men väntar fortfarande på resultaten” sade mannen i rocken. Han rynkade ögonbrynen medan han tittade bekymrat mot henne.

– “Mamma, sluta vara så barnslig, det är ingen fara med mig.” sa hon och himlade med ögonen. Hon försökte skaka på huvudet för att få bort hennes mammas  hand, men den rörde sig inte.

– “Hur  lång tid tar det innan ni får dem tillbaka?” frågade hennes mamma och tittade på mannen i rocken. “När tror ni att hon kommer vakna?’.

Vadå vakna, tänkte hon och skakade på huvudet. Vad pratade hon om?

– “God morgon på dig med mamma, men jag är vaken nu”.

– “Jag önskar att jag kunde ge ett svar, men vi vet inte ännu, det kan vara imorgon, en vecka eller månader” svarade mannen i rocken. “Så fort som vi har fått provsvaren tillbaka, så hör vi av oss igen”.

Plötsligt var det som om rummet började snurra, det kändes som om hon  var på en berg-och-dalbana och hon kände hur hon plötsligt började må illa. Hon blundade och skakade hårt på huvudet. När hon öppnade ögonen igen var det som om hon såg hon sig själv uppifrån taket, liggandes nedanför i en sjukhus säng med sin mamma och mannen i rocken ståendes brevid. Hennes ansikte var svullet och blåslaget och hennes ena arm var täckt med ett gips. Vad gjorde hon här?