Author: cnilsson

Ett minne, en flashback från då det fortfarande hade varit dem. Hennes hår, fyllt av regnbågens färger- blått, rött, gult, grönt. Ett pensel drag över hennes kind i en lila färg. Hennes varma leende och de glittrande ögonen, likt diamanter. Från tiden då det fortfarande hade varit dem.

Han tittade på hennes där hon låg i sjukhussängen, det var nästan omöjligt att tänka att det var samma person. Nu var hon bara ett objekt något som skulle tas bort.

En flashback till och han såg henne stå där i salen, hennes ryggtavla mot honom men trots det visste han att hon log. Deras tavla hängde framför henne, äntligen. Hon vände sig om mot honom och sträckte ut sin hand.

– “Kom!” sa hon glatt och drog honom emot sig. “Det är bara du och jag, låt oss få njuta”.

Han omfamnade henne bakifrån och borrade in sin näsa i hennes hår. Färgen från deras färgkrig var inte helt borta, det luktade svagt av det blandat med blommor. Han tittade upp mot tavlan som de hade gjort tillsammans. Deras älskade farm hade blivit förverkligad på bild tack vare dem.

Han skakade på huvudet och fokuserade på objektet framför sig. Det fanns inte tid att dagdrömma, inte tid att tänka på gamla minnen. Han tog några steg framåt och tittade på henne, objektet återigen. Han kunde inte hjälpa det, han ville bara känna på henne en sista gång. Varsamt lyfte han sin hand mot hennes kind.

– “Hej då” viskade han försiktigt och tog ett djupt andetag medan han lyfte saken i hans hand. Den blänkte i månens sken, likt silver. De hade gett den till honom på farmen, han visste knappt hur man använde den men att den var farlig, det visste han.

Just då var det som om hans inre fylldes av kall tom luft som isade ner för hans ryggrad. Han tappade andan och fick gåshud. Han tappade saken som föll ned på golvet med en duns. Chockad kippade han efter andan och tittade förvånat på golvet där saken låg.

– “Hallå?” hörde han en kvinnlig röst ifrån korridoren. “Är det någon där?”

Skit, tänkte han, inte en gång till. Snabbt tog han upp saken och tittade runt om sig för att se vart han kunde fly samtidigt som han hörde stegen i hallen närma sig snabbare.

– “Hallå?” hördes rösten igen, samtidigt som kvinnan som var nattvakt på avdelningen steg in i rummet. Hon tittade sig runt men det var tomt fast att hon var säker på att hon hade hört något. Hon skakade på huvudet; det måste ha varit en dröm trots allt, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon gick tillbaks mot receptionen.

Det var fullmåne återigen, stjärnorna lyste klara på himlen. En rysning gick igenom hennes kropp; ett svagt drag ven genom fönstret där hon satt. Återigen; det kändes som om hon alltid satt här.

Hur länge hade hon varit här nu? Hon hade tappat räkningen; slutat önska att hon snart skulle vakna upp. Hon var trött på att vara i limbo; hon fick se allt men inte vara med eller prata med någon. Hon hade till och med försökt hoppa in i sin kropp på sjukhussängen för att se om hon kunde väcka sig själv, men hade snabbt insett att sådant fungerade bara på tv, inte i verkligheten.

Förutom att hon saknade sällskap, så saknade hon även att sova. Hon saknade att få en stund där hon kunde koppla av ifrån allt och sluta tänka på vad som hade hänt.

– “Jajamensan, god natt” hörde hon ifrån korridoren; det var dags för sköterskorna att bytas av igen. Inte för att någon av dem var särskilt bra eller brydde sig om någon av patienterna här; för dem så var de inlagda bara en i mängden. Var patient var bara ett av en massa nummer som behövde tillsyn vid vissa klockslag. I början hade hon försökt nå dem för att se om de kunde se henne, men hon hade snabbt insett att det var lönlöst.

Plötsligt hörde hon ett ljud ifrån dörröppningen, hade dom kommit trots allt för att titta till patienterna? Hon tittade mot dörren men insåg att så var inte fallet. Dock till sin förvånad så var han där; mannen hon än hade gång dyrkat och som hade gett henne fjärilar i magen. Hon fick en flashback till när det hade varit dem, när de inte hade kunnat setts på grund av reglerna på farmen men ändå hade lyckats setts i smyg. Hon mindes när de hade hjälpt till med att packa farmens saker i flyttlådor innan flytten till den nya gården. Mellan lådor, tejp och plast så mindes hon mest av allt hans leende och hur han hade tittat på henne som om hon var hans princessa.

Nu stod han där i dörren i mörka kläder, liky Tom Cruise i Mission Impossible med en ryggsäck och något som blänkte i handen. Hennes minnen kändes som om de var långt borta, som om de kom från ett annat liv.

Plötsligt var det som om pusselbitarna föll på plats, nu visste hon varför hon var här och vems fel det var. Det var han som hade gjort detta mot henne, han som hade vänt sig emot henne. Hon visste att de skulle vända sig emot henne på farmen efter det som hänt, men att det skulle gå så här långt? Det hade hon aldrig kunnat gissa. Med skräck och en känsla av hjälplöshet tittade hon på honom från där hon satt; var han här för att slutföra vad han hade påbörjat?

– ‘God natt Gunilla, vi ses imorgon’ sa den unga sköterskan innan hon började gå mot avdelningens utgång samtidigt som hon försökte dölja en gäspning. Hennes ansikte var nästan grått i det dunkla lyste, hennes ögon likt mörka grottor av tröttnad.

– ‘God natt, vi ses imorgon’ svarade kvinnan bakom disken medan hon sträckte på sig i sin stol.

– ‘Du är säker på att du är ok själv nu? Jag stannar gärna några timmer till’ svarade den unga sköterskan och stannade till vid den grå svängdörren medan hon gnuggade sina ögon.

– ‘Helt okej, gå hem nu! Det är inte ditt fel att Sara ringde in sjuk, plus det är ju inte direkt sannolikt att patienterna här vaknar till’ svarade kvinnan bakom disken med ett skratt och lyfte en kopp mot sina läppar för att dricka.

– Nej, det har du rätt i, men man vet aldrig. Hursomhelst, vi ses imorgon- ring dock om du ändrar dig!’ sa den ungan sköterskan och gick ut genom svängdörrarna.

– ‘Jajamesan, god natt!’ svarade kvinnan och lutade sig tillbaks i sin stol bakom disken och slog upp en tidning.

Det här var hans femte natt på sjukhuset och han visste vid det här laget vad som skulle hända nu. Sakta men säkert skulle hennes huvud falla framåt och snarkandet börja. Alltid samma sak, även om de var 2 så var det som om deras sömnrytm var synkad. Han påminde sig själv att aldrig bli inlagd på detta sjukhus.

Fem minuter senare började snarkandet och han kunde äntligen kom fram ut från sitt gömställe i städskrubben. Långsamt med försiktiga steg gick han förbi disken, vidare ner mot hennes rum. Korridoren var svagt upplyst med ett vitt lysrör som skapade ett sterilt, kallt ljus som bara sjukhus kan.

Rum 102, här var hon. Han stannade i dörröppningen och tittade mot henne. Fullmånen lyste in igen fönstret och lysste upp henne samt sängen hon låg i. Blåmärkena syntes i mörkret, förmodligen svagare än vad de än gång varit. Den här gången så var inte blåmärken som skulle vara det enda som skulle vara synligt när han var klar…

Hon bläddrade igenom fotoalbumet; minnen av deras gamla liv. Hon hade varit lycklig då, full av liv. Hennes leende på bilderna var äkta, genuina. Till och med hennes ögon glittrade, inte bara av glädje utan också av kärlek. Den där nyförälskelsen som gav en fjärilar i magen.

Ju fler sidor hon vände på i albumet  så blev leendet dock mindre och mindre, de glittrande ögonen sakta men säkert försvunna. Men hans leende däremot var samma som det alltid hade varit. Däremot fanns det en ilska i hans ögon på de nyare bilderna som inte funnits där från början; innan han blev ‘el capo’.

Innan alla dessa “vänner” började komma förbi och ville ha tjänster, gentjänster, pengar men också ha betalt. Han sa alltid att allt var ok, ingett olagligt pågick. Men hennes magkänsla sa att så var förmodligen inte fallet…

Hon mindes fortfarande första gången han hade höjt sin hand mot henne, hur handen hade slagit henne hårt över hennes kind, hennes haka… Han hade bett om ursäkt, nästan gråtit när han hade insett vad han hade gjort. Hon hade trott honom, hans ursäkt. Det var fortfarande en del av henne som trodde att han hade varit ärlig när han hade sagt att det aldrig skulle hända igen och hon vaknade var dag med ett hopp om att idag kanske var den dagen då allt blev bra igen.

Hon tittade upp ur fotoalbumet, mot spegeln på andra sidan väggen. Hennes svullna öga och näsben; rött men ännu inte blått. Kanske imorgon var den sista dagen?

Ésser en el món (1949) är det första publicerade verket av Manuel de Pedrolo. Då detta projekt, Temps Obert v 11.1, firar 50 inlägg samtidigt som den Katalanska Poesi på Internet Dagen firas, så har vi beslutat att fira båda genom att publicera en ny översättning av den första delen av Ésser en el món var dag i en vecka, med start på måndagen 17 mars 2014.

Lasciate ogni speranza, voi ch’entrate!

DANTE: Inferno

Every poem an epitaph. And any action

is a step to the block, to the fire, down the sea’s throat

or to an illegible stone: and that is where we start.

T.S. ELIOT: Little Gidding

Vi vet, likt avlägsna, griniga rötter,

dem är skuggorna som binder oss,

dem är tårarna som förgiftar oss,

långsamt, hemlighetsfullt…

Det är vi och kärleken,

den djupa kärleken från vår dröm,

bara, bara den,

som den som sprider sina vingar och litar på,

helt och i tystnad,

ögonblicket som tvekar, växer och dunstar bort,

obestridliga.

Vi är alerta, medlemmar av rovdjuren,

Bitter flock av aptiter

som slukar och infantiliserar sig:

ögonblick likt långa århundranden utan sav

instormandes: det sista deliriumet!

Allt kyssar kommer att vara förgäves, kära:

Läpparna kommer att känna brottet av timmen och lämna;

Och förgäves kommer det vara att kännas:

Kött är vätska som förnekar oss,

Och kärlek likt det, den är så naken,

Att solen vägrar- och skuggan förgriper sig.
 
 
 
Manuel de Pedrolo. Barcelona och Tàrrega, 1948.

Med ett ryck vaknade han till och satte sig upp i sängen. Hans t-shirt var dyngsur av svett, likaså lakanen. Han gnuggade sina ögon som var alldeles korninga, förmodligen hade han gråtit som vanligt. Det hände alltid när han hade den drömmen.

En bild flimrade förbi bakom hans ögon, hans händer bundna med ståltråd medan blodet sakta men säkert sipprade från hans handleder efter hans försök att få loss hans händer.

Han skakade på huvudet, han ville inte minnas just nu. Hur gudarna med deras venesianska masker hade välkomnat honom till farmen genom att bli återfödd. Han visste att det hade varit en del av ritualen men att komma så nära döden…

Han gick in i badrummet och sköljde av ansiktet. Medan han torkade sig tittade han i spegeln. Hans en gång oskulldsfulla ansikte var nu fårigt av ärr och rynkor, ögonen kändes nästan ihåliga med sina mörka cirklar under dem. Under hans ögonbryn löpte en lång, mörkröd reva mot sidan av hans ansikte, ända till örat. Han hade inte känt den när han sprang, när han flydde i skogen. Han strök sina fingror mot den men ryckte till av smärta.

– ‘Alla våra barn förtjänar en andra chans’ had hon sagt på farmen efter att han hade bett om förlåtelse. Sedan hade hon tagit hans ansikte i sina händer, tittat honom djup i ögonen med en svart blick och sagt ‘Men inte mer’. Han hade nickat till förståelse men också insett att det här var hans sista chans.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Hon öppnade ögonen och tittade på sin livlösa kropp som låg framför henne på sjukhussängen. Det var en av hennes favoritdikter som hennes mor alltid hade läst till henne när hon var liten. En tår rann sakta ner för hennes kind. Tänk om hon aldrig vaknade igen, tänk om hon aldrig fick uppleva sådana ögonblick igen? Hon var fast i sin egen kropp, fast i detta vita men ändå mörka, dystra rum. Nu när hon hade varit här ett tag förstod hon varför alla alltid sa att att det var kliniskt och opersonligt, hur kunde de tro att i ett utrymme som detta att någon skulle kunna bli frisk?

Hennes mor hade varit där nästan var dag och besökt henne. För första gången i sitt liv så hade hon insett hur mycket hon uppskattade sin mor och hur starkt deras band var trots allt som hade hänt. Farmen var det sista i hennes tankar, även om det innan allt detta hade varit hennes främsta tanke.

Farmen…. Hon visste att allt detta var deras fel. De som en gång hade varit hennes så kallade “familj” som nu hade vänt sig emot henne. När hon vaknade så skulle hon hämnas; inte bara för vad de hade gjort mot henne, men också för vad de hade gjort mot hennes mor.

– ‘I dagens samhälle har vi alla sakta men säkert vant oss vid att inte tänka. Vänja sig av från att tänka, är det möjligt kanske ni säger till er själva. Men tänk på er vardag och hur ni spenderar den! Som ett exempel tänkte jag berätta om hur min vardag såg ut innan jag vaknade.

I mitt gamla liv, innan farmen, så på morgonen när alarmet ringde på min mobil, så var det första jag gjorde att se om jag hade fått något sms under natten, läsa mina email och eventuellt också kolla nyheterna på internet. När jag väl hade vaknat och duschat- självklart med radion på- så var det dags för frukost. Denna intog jag oftast framför tv:n, oftast framför någon amerikansk tv-show.

Efter detta och när jag väl var redo för dagen, så började färden mot jobbet. Under hela min resa på bussen och tåget var min mobil mitt allt. Nyheter, bloggar, Facebook, Twitter etc. Hela resan upptogs av teknologi och att inte tänka.

Väl på jobbet var det arbete som gällde, men så fort jag hade fikarast eller lunch; om jag inte hade sällskap så var mobilen återigen mitt enda sällskap.

Efter jobbet och när jag väl var hemma så var tv:n återigen mitt sällskap. Och även om jag skäms för det så var mobilen även mitt sällskap på toaletten, inte ens där kunde jag vara ensam.

Samtidigt så när jag väl lät mig själv tänka så var de allt mörkare och deprimerande. Jag hade allt jag ville, men ändå var jag inte lycklig!

Dagen jag vaknade upp från allt och insåg vilket mörker dagens teknik hade omslutit mig med så insåg jag hur år hade passerat, dagar vandrat förbi där jag hade slutat tänka, slutat leva. Utan farmen, utan mitt hem här hade jag kanske kastat bort mitt liv bara för att vara som alla andra!

Därför uppmuntrar jag er alla att en gång för all vakna, vakna och se vad ni har framför er. Vårt hem är allas hem, vår familj kan också bli din familj!’

Han tog ett djup andetag, ställde sig upp och applåderade tillsammans med alla andra runtomkring honom. Här hörde han verkligen hemma, här kunde han vara sig själv. Allt var värt det, även flickan och publiciteten på tv:n var värt det. Han skulle klara sig, allt skulle bli bra tack vare hans nya familj.