Author: cnilsson

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss….

Evert Taube, det hade varit deras musik. Första gången de hade träffats på Strandkaféet så hade den låten spelats. Det hade varit mitt i juli, kvällssolen hade fortfarande värmt trots den sena timman och hennes glas hade varit fyllt till brädden med öl. Hon hade suttit på terrassen och tittat ut mot havet medans hon njöt av utsikten. Hennes väninna hade varit inne och beställt ännu ett glas vin från baren.

– ‘Du ser ut som om du kanske inte behöver mitt sällskap, men  jag har tittat på dig hela  kvällen så jag var bara tvungen att komma fram och säga hej’ hade hon plötsligt hört bakom sig. Han stod lätt framåt lutad mot hennes bord med en crisp, vit skjorta och ett bländande leende. Efter det hade varit dem, ända tills den dagen i hamnen.

Hon hade varit lycklig med honom varje dag de hade haft tillsammans. Han hade alltid haft ett leende nära till hands, även om allt inte hade varit lätt för dem.

Och nu… ‘El Capo’. Hon hade varit lika lycklig med honom i början, båda hade de njutit de första månaderna. Men han kunde aldrig vara samma för henne som han hade varit. Trots alla år som hade gått så saknade hon honom lika mycket. Om han vara hade varit här nu och hjälp henne medan hennes dotter var i koma. Kanske hade de aldrig ens hamnat i denna situation, kanske hade hon aldrig ens glidit ifrån deras dotter om han fortfarande var där. Hon torkade tårarna som sakta sipprade fram och satte på Evert Taube cd:n en gång till.

Sakta men säkert började han vakna till. Hans huvud bultade; han kände hur det nästan blixtrade till bakom hans ögon. Han öppnade dem långsamt men stängde dem nästan lika snabbt då det vita ljuset i taket var för starkt. Han öppnade dem återigen, denna gång ännu försiktigare. Taket var lika vitt som ljuset och när han tittade åt sidan på väggarna insåg han att de var lika så.

Han tittade på sakerna runt omkring sig och tänkte nästan att han kanske var tillbaks för att göra slut på henne. Kanske hade han somnat? Men nej, han insåg snabbt att så var inte fallet. Han var nu också en av patienterna på sjukhuset.

Han satte sig upp långsamt och kände hur en ilning for ut med hans rygg. Han fick gåshud på sina armar, det var kyligt här inne. Han tittade mot fönstret men nej det var inte öppet. Han försökte dra filten högre upp men fingrarna ville inte greppa den. Han tittade ner mot händerna och mot filten. Han försökte en gång till men det var omöjligt.

Plötsligt kände han sig iaktagen och tittade mot sängen bredvid. Där satt hon, som om ingenting hade hänt och tittade mot honom med en kall blick.

– ‘Så du kan se mig? Det var länge sen sist, du har en del att förklara’ sa hon lugnt och långsamt.

– ‘Vadå se dig? Vad pratar du om? Har du vaknat från komat?’ sa han med förvåning.

– ‘Titta ner bakom dig’ sa hon och nickade mot sängen.

Han vände sig om. Bakom honom låg han själv, med sår och bandage över hela ansiktet. Med ett ryck hoppade han ut från sängen.

– ‘Vad är det som händer?’ sa han och tittade på sig själv i sängen och tillbaks mot henne. ‘Vad har du gjort med mig?!’

– ‘Välkommen till min värld’.

Hon mindes dagen då hennes pappa hade blivit begraven som om det var igår. Hur körsbärsträden på kyrkogården hade varit i full blom, gräset var nästan lysande grönt och himlen hade varit klarblå. Det var som om gud spelade ett spratt, en av vårens bästa dagar just när de skulle säga hejdå till honom.

När hon nu satt på fönsterbänken, som vanligt, började gamla minnen poppa upp. Det var allt hon nästan kunde göra nu förtiden, tänka och minnas. Hon mindes hur hans mörka kista hade lyfts ner i jorden och hennes mor hade knappt slutat gråta. Till och med prästen hade blivit berörd av det och stakat upp sig på sina ord. Själv hade hon inte känt någonting, hon tillät det inte. Hon ville inte inse att hon var tvungen att säga hejdå nu, att han inte fanns mer.

Hon undrade hur det hade varit om han fortfarande hade varit här. Hade hon legat där i koma, okontaktbar i flera veckor? Hade hon ens sökt sig till farmen om han fortfarande hade varit här? Med facit i hand så visste hon nu att det bara hade varit en undanflykt från honom, El Capo. Då och då när de var ensamma, när han verkligen ville visa att han bestämde, viskade han i hennes öra att det var hennes fel att hennes pappa var borta. Hur många gånger hon än hade tänkt det själv, så gjorde det mer ont att höra det ifrån honom…

Hon mindes den dagen vid hamnen när de hade gått hand i hand för att köpa fisk. Båda hade de skrattat och varit på gott humör. När de kom fram till den lilla blå fiskeboden hade hennes pappa insett att han hade glömt plånboken. Hon erbjöd sig snabbt att gå tillbaks till bilen och sprang så fort hon kunde. Hon mindes innan hon sprang att hon hade sett traktorn komma rullandes men hon hade antagit att någon körde den. Men när hon kom tillbaks så visste hon att så var inte fallet. Innan hennes far hade insett vad som hände, så hade han blivit fastklämd av traktorn mot boden. Hon mindes fortfarande hans svaga leende när hon kom tillbaks, blodet rinnande vid mungipan utmed hakan. Hon hade skrikit och gråtit medan hon desperat försökte putta bort traktorn. Någon hade dragit henne därifrån och försökt lugna ner henne samtidigt som de ringde ambulansen. Om hon bara hade sagt till honom om traktorn, om hon bara hade vetat…

Nu satt hon där på fönsterbänken medan tårarna rann ner för kinden. Förevigt ensam och fast. Hennes pappa hade varit hennes hjälte, men vem kunde rädda henne nu?

Så långt ögat kunde se fanns det bara sand. Dynor av sand, sand och mer sand. Vinden fläktade lätt och sanden virvlade försiktigt upp i luften. Solen stod högt på den ljusblå himlen. Hans mun var torr och när han svalde var det som att svälja sand. Trots detta ville han inte röra på sig, han ville ligga kvar här för evigt. Marken omfamnade honom likt en varm, mjuk vagga.

Plötsligt skakade marken, likt en jordbävning. Han hoppade i sanddynorna men landade mjukt tillbaks. Det slutade skaka, bara för att börja återigen. Låt mig vara tänkte han, låt mig vara.

Ett dovt muller hördes som tycktes komma närmare. Han vred huvudet mot horisonten och såg mörka moln komma närmare och närmare. Marken fortsatte skaka och mullret blev allt högre och högre. Marken kändes inte längre så inbjudande, han ville därifrån innan mörkret tog honom. Han försökte röra på sig men hans kropp lydde honom inte. Marken skakade återigen. Rädda mig, tänkte han och kände hur hans hjärta bultade hårt i hans bröst. Han försökte andas försiktigt men allt han fick in i hans mun var sand. Han hostade om och om igen innan försökte andas men det spelade ingen roll vad han gjorde.

Plötsligt var det som om marken under honom öppnade sig och han föll ner i mörkret.

– ‘Hallå, vakna nu!’ hörde han plötsligt en röst långt bort säga i mörkret. Något snärtade till över hans kind och han öppnade sina ögon. Han möttes av två djupt blåa ögon, ett blont lockigt hårsvall och en himmel som stod i lågor.

– ‘Äntligen. Tack och lov, jag trodde nästan inte att du skulle vakna’ sa rösten igen och han insåg att det var en kvinna som var böjd över honom. Han vred huvudet åt sidan för att se himlen. Han insåg snabbt att det inte var himlen, det var ett hus som stod i lågor. Det knastrade om virket och takpannorna smällde. Det var då han insåg att han hade överlevt, att han hade blivit räddad återigen av en ängel. Han log innan han slöt ögonen och ramlade tillbaks in i mörkret.

‘… Kvinnojouren lyssnar på dig och stödjer dig i din situation. De kan hjälpa dig i kontakten med polisen, socialtjänsten eller vårdcentralen.

Kvinnojouren kan ge råd och tips om var du kan vända dig, t.ex. advokat, familjerätt och andra organisationer. De kan träffa dig för samtal och erbjuda boende under en kortare tid för dig och dina barn.

De som arbetar på kvinnojouren har god förståelse för din situation. De är vana vid att lyssna. Ringer du för att någon annan i din närhet är utsatt för våld, kan du få råd om vad du kan göra för att hjälpa personen. ‘

– ‘Hallå’ hörde hon plötsligt en röst säga samtidigt som ytterdörren öppnades. Hon stängde snabbt igen datorn och tog fram en bok som hon låtsades läsa.

– ‘Hej älskling’ sa han samtidigt som han kom in i rummet. Hon tittade på hans reflektion i spegeln som hängde framför henne. Han var på gott humör för en gångs skull; ett svagt leende på hans läppar. Han böjde sig ner och kysste henne i nacken. En rysning gick längs hennes ryggrad; både av räddsla och av njutning.

– ‘Hej’ sa hon tillbaks och försökte le försiktigt men hennes läpp sved till. Den var svullen från hans senaste utbrott igår; vad som hade hänt hade hon redan förträngt.

– ‘Vad gör du här, sittandes i det här trånga rummet’ sa han och tittade runt om sig. ‘Du måste gå ut, ut i luften och njuta! Ja, eller kanske när du ser mer respektabel ut’. Han tittade på henne i spegeln och skakade på huvudet.

– ‘Arma kvinna, så du får mig att göra. Du vet att jag inte vill men det är det enda sättet du kommer lära dig; jag gör det för att jag älskar dig.’

Han la sin hand på hennes kind och smekte hennes läpp försiktigt med sin tumme innan han lutade sig framåt och kysste henne försiktigt.

– ‘Usch, det är som att kyssa en padda’ sa han med en äcklad min. ‘Lägg lite is på läppen så går svullnaden ner. Nej, nu ska jag titta på sporten’. Han lämnade rummet och gick mot vardagsrummet.

Hon lutade sig framåt och tittade på sin läpp i spegeln. Vem ville hjälpa en padda som henne?

Han hade alltid trott att döden var något han kunde undvika, något som hände alla andra utom honom. Men inte idag. Han händer och fötter var bundna med taggtråd till den gamla trästolen. Blodet sipprade långsamt ut med hans händer, nedför hans fötter. Han hade inbillat sig själv att om han försiktigt försökte ta sig ut ur dem så skulle han komma loss utan problem. Han hade snabbt insett att hans försök var lönlösa.

Framför honom var en brasa tänd i ugnen men långsamt men säkert hade den spritt sig till veden framför brasan och uppför gardinerna runt fönstret. Luften var grå, full av rök och sot. Han försökte att inte andas men det var omöjligt. Röken fyllde hans lungor och fick honom att hosta okontrollerbart.

– ‘Vad är din sista önskan’ hade de frågat innan de hade tänt på och lämnat honom ensam. Han hade tänkt och tänkt tills det otänkbara hade varit det enda han kunde tänka.

– ‘Lämna henne ifred’ sa han med sammanbitna tänder och tittade ner i marken. Trots att han satt på gränsen mellan liv och död så var han fortfarande en av deras undersåtar.
Handen ven snabbt över hans ansikte och lämnade ett svidande märke på hans kindben.

– ‘Vill du verkligen ödsla denna på henne?’ sa en av dem samtidigt som de spottade i hans ansikte. ‘Ditt kräk, utav allt du kunde ha önskat. Glöm det’.

En av deras män hade slängt en tänd tändsticka på elden innan de alla hade lämnat. Först när dörren hade stängts slog det honom att han kunde ha bett om nåd som sin sista önskan.

Han blundade och såg henne framför sig; ansiktet fullt av målarfärg från gången då de målat.

– ‘Jag älskar dig’.

HoHierorogoglolyfoferor, gogrorekokisoskoka hohierorogoglolypophohikokosos (hoheloligoga totecockokenon), kokalollolasos dodenon foforornonegogypoptotisoskokabobiloldodsoskokrorifoftotenon. ToTototaloltot fofanonnonsos cocirorkoka 800 totecockokenon, vovilolkoka utottotrorycockoktote orordod, bobokoksostotävoveror elolloleror bobokoksostotavovsoskokomombobinonatotiononeror.

HoHierorogoglolyfofsoskokrorifoftotenon upoppopsostotodod foförormomododloligogenon efoftoteror inonfoflolytotanondode avov kokilolsoskokrorifoftotenon coca 3000 åror fof.KoKror. Etottot enonsoskokiloltot hohierorogoglolyfoftotecockokenon kokanon hoha totrore ololikoka fofunonkoktotiononeror boberoroenondode popå sosamommomanonhohanongogetot: lologogogogroramom elolloleror idodeogogroramom (åtoterorgogeror etottot orordod), fofononogogroramom (åtoterorgogeror kokononsosononanontotloljojudod) elolloleror dodetoterormominonatotivov (koklolasossosifoficoceroraror dodetot roredodanon soskokrorivovnona orordodetot). I lolikokhohetot momedod dode alollolrora foflolesostota sosemomitotisoskoka sospoproråkok åtoterorgogesos enondodasostot sospoproråkoketotsos kokononsosononanontoteror (alolloltotsoså ejoj vovokokalolerornona) i hohierorogoglolyfofsoskokrorifoftotenon. DoDetottota soskokapopadode poproroboblolemom nonäror Alolexoxanondoderor dodenon sostotorore inonvovadoderoradode Egogypoptotenon, hohanon ocochoh hohanonsos efoftoterorfoföloljojanondode roregogenontoteror vovaror totvovunongognona atottot övoverorsosätottota sosinona nonamomnon totilollol hohierorogoglolyfoferor soså foforortot dodetot gogälolloldode atottot foförormomedodlola etottot bobudodsoskokapop totilollol dodetot vovanonloligoga fofololkoketot sosomom i roregogelol inontote kokunondode gogrorekokisoskoka. DoDå dodykokeror foförorsostotåsos fofrorågoganon upoppop: lolxoxsosnondodror, hohuror utottotalolaror momanon dodetot? Alolexoxanondoderor dodenon sostotorore vovilollole inontote atottot dodetot vovanonloligoga fofololkoketot soskokulollole kokalollola sosinon roregogenontot foföror totilollol exoxemompopelol Ololaxoxynondodiror soså momanon gogjojorordode omom hohierorogoglolyfoferornona ocochoh loladode totilollol dode vovokokaloleror sosomom bobehohövovdodesos. Enondodasostot omomkokrorinongog etottot hohunondodroratotalol totecockokenon anonvovänondodesos roregogelolbobunondodetot, momenon momanon roräkoknonaror momedod anonvovänondodanondodetot avov coca. 800 totecockokenon unondoderor koklolasossosisoskok totidod.

HoHonon totitottotadode popå dodenon gogamomlola totexoxtotenon fofroramomfoföror sosigog ocochoh soskokakokadode popå hohuvovudodetot; atottot dodagogenonsos bobarornon enonsos hohadode poproroboblolemom momedod atottot lolärora sosigog atottot soskokrorivova. PoPlolötotsosloligogtot kokänondode hohonon hohanonsos anondodedodroräkoktot i hohenonnonesos nonacockoke, hohanonsos loläpoppoparor kokysossostote hohenonnone foförorsosikoktotigogtot.

– ‘Änontotloligogenon’ sosa hohanon sosamomtotidodigogtot sosomom hohanon omomfofamomnonadode hohenonnone bobakokifofrorånon.

HoHonon soskokakokadode popå hohuvovudodetot ocochoh kokomom totilollolbobakoka i nonuetot. HoHonon hohatotadode nonäror hohonon foficockok sosådodanona, sospopecocielolloltot nonu nonäror hohonon vovisossostote vovadod hohanon kokapopabobelol totilollol. SoStotunondoderornona dode hohadode hohafoftot nonäror dode inontote kokunondode ocochoh inontote foficockok sosesos; popå momusoseumom, bobibobloliototekok, udoddoda kokafofeeror…. joja, poplolatotsoseror dodäror dode vovisossostote atottot inongogenon soskokulollole sose dodemom.

NoNäror hohonon kokomom totilollol fofarormomenon soså vovaror dodetot boblolanondod dodetot foförorsostota dode hohadode fofåtottot vovetota- inongoga rorelolatotiononeror utotanon sosyfoftote ocochoh inontote utotanon etottot gogododkokänonnonanondode avov rorådodetot. HoHonon hohadode sosetottot hohononomom nonäror hohonon foförorsostot kokomom doditot ocochoh vovisossostote momedod enon gogånongog atottot hohanon vovaror fofarorloligog. 6 momånonadoderor hohadode hohonon hohålolloltot sosigog inonnonanon dodetot boblolevov dodemom. Omom hohonon bobarora hohadode vovetotatot vovarortot dodetot soskokulollole hoha loletottot hohenonnone…

För att översätta klicka här

Solen steg långsamt upp, dess strålar dansade försiktigt på isen. Runt omkring började de frusna träden långsamt men säkert vakna till liv. Han hörde kvistar brytas och genom de grå träden på andra sidan den frusna sjön såg han ett rådjur gå långsamt framåt med mulen tätt mot marken. Kanske på jakt efter dagens föda?

Han hade suttit på bryggan i flera timmar; fast att hans kropp var genomfrusen så kunde han inte känna det. Adrenalinet rusade igenom hans ådror; rädslan av att återigen ha misslyckats.

Han tittade runt om sig och njöt av stillheten och enkelheten i naturen. Om bara hans liv kunde vara så enkelt och problemfritt. Han tittade upp mot solen som lyste klar på den vintervita himlen. Var det kanske sista gången han skulle se den?

Han mindes senaste gången som han hade känt så här; han var fortfarande i lumpen och det var en tidig morgon. Han hade precis fått sitt uppdrag från Farmen och visste att han inte hade något annat val än att göra som de sa. Han mindes hur han hade suttit och tittat ut över barackerna strax innan han hade tänt eld på allt. I månader efteråt hade han fortfarande kunnat känna doften av bränd hud och amunition vart han än var.

Han tittade på sitt armbandsur, 9 var klockan. Ironiskt nog hade han fått klockan av henne när de fortfarande var på Farmen. För alla andra så hade det varit en vanlig födelsedagspresent, för honom hade den varit så mycket mer. Då och då tog han av sig klockan för att minnas hur det än gång hade varit och för att titta på graveringen under urtavlan- För Evigt. Ingenting varade för evigt, det visste han nu.

Hur ödet kunde leka med en likt en jojo i ett barns hand; upp och ner, runt och runt. Han hade aldrig kunnat tro att hennes liv, hennes öde skulle kunna sluta i hans händer. Han tittade ner på sina långa fingrar som hon än gång beundrat och kallat ‘piano fingrar’. Men inte längre.

Han tittade ut mot sjön igen och tog ett djupt andetag. Inatt fanns det ingen återvändo; det här var hennes sista soluppgång.

Hon öppnade bildörren och steg ut i kylan. Vinden ven kall i hennes ansikte, snön fall sakta. Hon tittade upp mot den gråa sjukhusbyggnaden; hur många gånger hon än kom hit så såg alltid byggnaden lika kall och ovälkomnande ut. Att det var den här byggnaden som var hennes dotters tillfälliga hem, det skulle hon aldrig vänja sig vid.

Hon gick med långa, snabba steg mot ingången med hennes blick mot marken. Hennes grå kappa fladdrade i vinden och hon drog sin röda skarf närmare halsen. Dörrarna gled upp när hon närmare sig; inuti gick sjuksköterskorna och doktorerna fram och tillbaks, halvspringandes som vanligt. Patienter och deras närmaste satt på bänkarna utmed väggarna- var det någonsin någon som log här tänkte hon för sig själv. Hennes fötter gick som på egen hand, de kunde vägen utantill.

Tillslut var hon framme i salen där hennes lilla flicka log.

– ‘Hej gumman’ sa hon och satte sig i stolen bredvid sängen. I början hade hon känt sig dum när hon pratade med henne men nu hade hon vant sig vid att inte få något svar och ingen reaktion.

– ‘Jag vet att det har varit ett tag sedan jag var här sist och jag är ledsen för att det har tagit sådan tid. Hade jag kunnat så hade jag varit här oftare men det är inte alltid så lätt…’.

Hon fingrade försiktigt på bandaget på hennes panna, som ännu en gång satt där. Hon hade vant sig vid att tvätta sår, sätta på bandage och använda smink till at dölja vad som kundes. Ibland gick det dagar då hon visste att hon inte kunde gå ut, då hon stannade inne i deras sovrum och sov. I början hade det känts som en fängelsecell men nu började det bli dit hon flydde.

– ‘Ja, det ser illa ut men den här gången så gav han mig rosor efteråt. Jag tror faktiskt att han ångrar sig även om… Han kanske inte visar det men jag vet att han ångrar sig… Jag vet att han kommer sluta och bli som han en gång var. Jag vet att du kanske inte tror mig, men hursomhelst så nu pratar vi om något annat…’.

Samtidigt som hon sa det så var det något på golvet som glittrade till. Hon böjde sig ner för att se vad det var. En bit metall, silvrig och kall. Hon tog upp den och tittade på den i sin hand. Stor som en femkrona med en len framsida men en skrovlig baksida. Det var något litet graverat på den. Hon förde det närmare ansiktet för att se bättre. Var det ett F? Hon tittade på sin bleka dotter och sedan tillbaks på saken i sin hand. F som i farmen.

– ‘Farmen’ sa hon och tittade på sin dotter. ‘Är det deras fel att du är här? Vad har dem, var har du gjort?’