34.

It is said that the Sami have more than 300 words for snow and ice. Heavy snow, new snow, sleet… But as a half Sami, he does not know them, not yet. He gazes out from the peak where he stands against the white mountain tops and green pine forests. He takes a deep breath and feels the cold air in his lungs. The snow falls softly and lands his shoulders. With a smile he looks up towards the sky and thanks Mother Earth for being on his side.

It has taken him a long time to get here, to finally be free. He never would have guessed the he would end up here, never. His mother’s roots were never something that interested him, even less when his family pointed out how much he looked like a real Sami. He did not want to be different, he wanted to be like everyone else: ‘normal’.

His aunt and uncle had welcomed him with open arms the day he knocked on their door. They had regular jobs like most other Sami, but always needed help with their reindeer’s.

The first night he arrived, one of the women in the village had joiked in front of a campfire. It had been a magical moment he would never forget; the moment when he finally found home.

34.

Det sägs att samerna har mer än 300 ord för snö och is. Blötsnö, nysnö, slask… Men som halvsame kan han inga, inte än. Han blickar ut från berget där han står mot fjällens vita toppar och gröna granskogar. Han tar ett djupt andetag och han känner den kalla luften i hans lungor. Snön faller sakta ner och landar på hans axlar. Med ett leende tittar han upp mot himlen och tackar moder jord för att hon är på hans sida.

Det har tagit honom lång tid att komma hit, att äntligen bli fri. Att det var hit han skulle hamna hade han aldrig trott. Hans mors rötter var aldrig något som intresserade honom, ännu mindre när hans familj påpekade hur lik han var en riktig same. Han ville inte vara annorlunda, han ville vara som alla andra; ‘normal’.

Hans moster och morbror hade tagit emot honom med öppna armar när han en dag knackat på deras dörr. De hade som de flesta andra samer vanliga jobb, men behövde alltid hjälp med sina renar.

Första kvällen han hade anlett hade en av kvinnorna i byn joikat framför en lägereld. Det hade varit ett magisk ögonblick han aldrig skulle glömma; stunden då han äntligen hittat hem.