De satt tillsammans i hennes rum på golvet med deras ryggar mot väggen. Hur länge de hade suttit här visste han inte; timmarna och dagarna hade börjat blandats ihop. Hon hade sagt att man vande sig, att det tillslut skulle ge honom en slags “semester känsla” där tid och rum stod stilla. Han trodde aldrig att det kunde bli så, men kanske hade hon rätt.
I början hade hon bara varit arg; riktigt ilsk men också förtvivlad. Det kändes som om han blivit straffad när han hamnat i denna “mitt i mellan” värld med bara hennes sällskap. Men nu hade hon äntligen lugnat ner sig och vant sig vid hans sällskap. Det var stunder när allt nästan kändes som vanligt, som det en gång varit.
Han hade frågat henne varför hon lämnat farmen. Hon hade tittat på honom med stora ögon; på samma sätt som någon som inte visste ifrågasatte ett självklart svar. Hon hade svarat honom kallt:
– ‘Varför? Det är som att fråga varför solen bränns eller varför vatten gör dig blöt. Du kommer vakna upp en dag och inse varför’.
Tyst hade han tittat på henne och inte haft en aning om vad han skulle svara. Det var bara en sak som han var tvungen att fråga:
– ‘Var det på grund av mig?’
– ‘Nej’, svarade hon. ‘Det var det inte’.
Det hade känts som en tyngd hade lyfts från hans axlar och han hade försökt dölja den glädje han hade känt. Han tittade på henne där hon nu satt och stirrade ut mot ingenting, i deras “mitt i mellan” värld. Trots allt som hänt och allt de hade varit med om, så kanske det var menat att vara dem?