– ‘För att du övergav mig, lämnade mig själv med dem. Du var min klippa, mitt stöd och utan dig var jag vilsen. Jag hade ingen som kunde leda mig rätt, visa mig vad jag skulle göra’ sa han lågt.
När han sa dem orden var det som om hennes hjärta hoppade ut ur henne samtidigt som en kniv skärde djupt i hennes mage. Hon tittade mot hans ryggtavla och såg att han skakade. Hon gjorde vad hon visste bäst; flydde och gömde sig i sin sjukhussal.
Hon satte sig på sängen och drog sina knän upp under hakan. Tårarna rann utmed hennes kinder. Hon tittade ner på sin kropp i sängen och önskade att hon kunde gömma sig i sin kropp och stanna där. Bara försvinna undan. Hur kunde han få henne att gråta efter allt som hänt? Skitstövel, en riktig skitstövel var han även när han inte var det.
Hon hörde släpande steg bakom sig och vände sig om; hennes mamma. Det var länge sedan hon var där sist. Inga blåmärken den här gången men istället en lätt hälta.
– ‘Vad har han nu gjort?’ sa hon mellan tårarna. ‘Hur han nu gjort dig illa, hur han fått dig att halta?’
Hon visste att hennes mamma inte kunde höra hennes men hon kunde inte hjälpa det. Hennes mamma satte sig ner på en stol bredvid sängen, långsamt och försiktigt med en grimas som sade att hon hade mer ont än vad hon ville att folk skulle se.
– ‘Jag trodde aldrig att en sjukhussal skulle bli min undanflykt. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig mer trygg här i denna vita, kalla sal än vad jag gör hemma’ sa hennes mor nästan viskandes. ‘Igår var vår bröllopsdag, 10 år ihop. Din far brukade alltid köpa blommor, rosor i olika färger varje år. Igår… ingenting. Inte ens ett grattis eller en kram’.
Hennes mor tog ett djupt andetag och lät tårarna rinna. Hon tog upp en näsduk ur sin ficka och torkade dem försiktigt.
– ‘Jag drömde alltid om att ha ett liv där mitt hem var min undanflykt, där jag kände mig uppskattad… älskad. Så som jag en gång gjorde med din far. Jag vet att han har sina fördelar men… han kommer aldrig vara din far’.
Hon önskade hon kunde krama sin mor, få henne att inse att hon faktiskt kunde hitta ha ett hem som var just så. Hon förtjänade så mycket mer än det här.
– ‘Förlåt mig, jag vet att du inte är min psykolog. Det är inte dig jag borde prata med… men jag har ingen annan’ sa hennes mor. ‘Jag måste gå nu i alla fall, han kommer vara hemma snart och jag måste vara hemma i tid’.
Hon lutade sig fram och kysste kroppen på pannan. Hon strök henne varsamt över huvudet innan hon långsamt gick därifrån.