I hans förra liv, eller det var så det kändes, så hade pengar varit allt som spelade roll. Dag in och dag ut; pengar, pengar, pengar. Var dag som han kom till banken hade han lyckats övertyga sig själv med att idag skulle bli en bra dag. Men efter var dag så var han fortfarande olycklig. Utav de tusentals kunder han hade hjälpt, så var det bara ett fåtal som hade varit glada och lyckliga över att vara där. Vissa hade till och med varit arga och bitska; speciellt de som fick för sig att det var bankens fel att de inte hade några pengar.
Lika olycklig som han hade varit då, var han nu där han var i sjukhussalen. Hennes hånfulla leende gäckade honom och hade gjort så enda sedan han kom hit för en vecka sedan. Först hade han vägrat att inse att han var i koma och att han var fast på sjukhuset utan att någon kunde se honom. Han hade försökt mer gånger än vad han kunde minnas att prata med alla doktorer och sjukskötersko som kom till hans sjukhussal. Hon skrattade lika elakt var gång som han försökt. Dumhuvud, idiot, clown… Alla möjliga saker hade hon kallat honom för, precis som de ilskna kunderna på banken också hade gjort i hans förra liv.
Nu satt de där igen men den här gången ville hon ha svar. Hon ville förstå hur han kunde försökt göra henne illa efter alla saker de en gång sagt till varandra. Hur han kunde han vänt sig emot henne.
Han visste inte vad han skulle säga. När hon satt här framför honom så visste han inte längre vad sanningen var. För att de hade bett honom göra det? För att om han inte gjorde det så var det han som råkade illa ut?
– ‘Ditt fega svin. Titta mig i ögonen och svara på min fråga!’ skrek hon argt åt honom.
Han vände sig bort ifrån henne och tittade in i väggen. Tårarna brände bakom hans ögon men han visste att han inte hade någon rätt att gråta. Han tog ett djup andetag innan han gav det enda svaret han visste var sant.
– ‘För att du övergav mig, lämnade mig själv med dem. Du var min klippa, mitt stöd och utan dig var jag vilsen. Jag hade ingen som kunde leda mig rätt, visa mig vad jag skulle göra’ sa han lågt med ett svagt hopp om att hon kanske inte hade hört var ord han sa. Men tystnaden sade annat; tystnaden sa att hon hade hört allt.
Efter vad som kändes som en evighet vände han sig mot henne. Men hon var inte där. För första gången sedan han kom dit, hade hon lämnat hans sida. Han tog ett djupt andetag innan han lät tårarna rinna. Han hade aldrig någonsin känt sig så ensam.