Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss….
Evert Taube, det hade varit deras musik. Första gången de hade träffats på Strandkaféet så hade den låten spelats. Det hade varit mitt i juli, kvällssolen hade fortfarande värmt trots den sena timman och hennes glas hade varit fyllt till brädden med öl. Hon hade suttit på terrassen och tittat ut mot havet medans hon njöt av utsikten. Hennes väninna hade varit inne och beställt ännu ett glas vin från baren.
– ‘Du ser ut som om du kanske inte behöver mitt sällskap, men jag har tittat på dig hela kvällen så jag var bara tvungen att komma fram och säga hej’ hade hon plötsligt hört bakom sig. Han stod lätt framåt lutad mot hennes bord med en crisp, vit skjorta och ett bländande leende. Efter det hade varit dem, ända tills den dagen i hamnen.
Hon hade varit lycklig med honom varje dag de hade haft tillsammans. Han hade alltid haft ett leende nära till hands, även om allt inte hade varit lätt för dem.
Och nu… ‘El Capo’. Hon hade varit lika lycklig med honom i början, båda hade de njutit de första månaderna. Men han kunde aldrig vara samma för henne som han hade varit. Trots alla år som hade gått så saknade hon honom lika mycket. Om han vara hade varit här nu och hjälp henne medan hennes dotter var i koma. Kanske hade de aldrig ens hamnat i denna situation, kanske hade hon aldrig ens glidit ifrån deras dotter om han fortfarande var där. Hon torkade tårarna som sakta sipprade fram och satte på Evert Taube cd:n en gång till.