Så långt ögat kunde se fanns det bara sand. Dynor av sand, sand och mer sand. Vinden fläktade lätt och sanden virvlade försiktigt upp i luften. Solen stod högt på den ljusblå himlen. Hans mun var torr och när han svalde var det som att svälja sand. Trots detta ville han inte röra på sig, han ville ligga kvar här för evigt. Marken omfamnade honom likt en varm, mjuk vagga.
Plötsligt skakade marken, likt en jordbävning. Han hoppade i sanddynorna men landade mjukt tillbaks. Det slutade skaka, bara för att börja återigen. Låt mig vara tänkte han, låt mig vara.
Ett dovt muller hördes som tycktes komma närmare. Han vred huvudet mot horisonten och såg mörka moln komma närmare och närmare. Marken fortsatte skaka och mullret blev allt högre och högre. Marken kändes inte längre så inbjudande, han ville därifrån innan mörkret tog honom. Han försökte röra på sig men hans kropp lydde honom inte. Marken skakade återigen. Rädda mig, tänkte han och kände hur hans hjärta bultade hårt i hans bröst. Han försökte andas försiktigt men allt han fick in i hans mun var sand. Han hostade om och om igen innan försökte andas men det spelade ingen roll vad han gjorde.
Plötsligt var det som om marken under honom öppnade sig och han föll ner i mörkret.
– ‘Hallå, vakna nu!’ hörde han plötsligt en röst långt bort säga i mörkret. Något snärtade till över hans kind och han öppnade sina ögon. Han möttes av två djupt blåa ögon, ett blont lockigt hårsvall och en himmel som stod i lågor.
– ‘Äntligen. Tack och lov, jag trodde nästan inte att du skulle vakna’ sa rösten igen och han insåg att det var en kvinna som var böjd över honom. Han vred huvudet åt sidan för att se himlen. Han insåg snabbt att det inte var himlen, det var ett hus som stod i lågor. Det knastrade om virket och takpannorna smällde. Det var då han insåg att han hade överlevt, att han hade blivit räddad återigen av en ängel. Han log innan han slöt ögonen och ramlade tillbaks in i mörkret.