Solen steg långsamt upp, dess strålar dansade försiktigt på isen. Runt omkring började de frusna träden långsamt men säkert vakna till liv. Han hörde kvistar brytas och genom de grå träden på andra sidan den frusna sjön såg han ett rådjur gå långsamt framåt med mulen tätt mot marken. Kanske på jakt efter dagens föda?
Han hade suttit på bryggan i flera timmar; fast att hans kropp var genomfrusen så kunde han inte känna det. Adrenalinet rusade igenom hans ådror; rädslan av att återigen ha misslyckats.
Han tittade runt om sig och njöt av stillheten och enkelheten i naturen. Om bara hans liv kunde vara så enkelt och problemfritt. Han tittade upp mot solen som lyste klar på den vintervita himlen. Var det kanske sista gången han skulle se den?
Han mindes senaste gången som han hade känt så här; han var fortfarande i lumpen och det var en tidig morgon. Han hade precis fått sitt uppdrag från Farmen och visste att han inte hade något annat val än att göra som de sa. Han mindes hur han hade suttit och tittat ut över barackerna strax innan han hade tänt eld på allt. I månader efteråt hade han fortfarande kunnat känna doften av bränd hud och amunition vart han än var.
Han tittade på sitt armbandsur, 9 var klockan. Ironiskt nog hade han fått klockan av henne när de fortfarande var på Farmen. För alla andra så hade det varit en vanlig födelsedagspresent, för honom hade den varit så mycket mer. Då och då tog han av sig klockan för att minnas hur det än gång hade varit och för att titta på graveringen under urtavlan- För Evigt. Ingenting varade för evigt, det visste han nu.
Hur ödet kunde leka med en likt en jojo i ett barns hand; upp och ner, runt och runt. Han hade aldrig kunnat tro att hennes liv, hennes öde skulle kunna sluta i hans händer. Han tittade ner på sina långa fingrar som hon än gång beundrat och kallat ‘piano fingrar’. Men inte längre.
Han tittade ut mot sjön igen och tog ett djupt andetag. Inatt fanns det ingen återvändo; det här var hennes sista soluppgång.