Day: March 31, 2014

12

  By

– ‘Good night Gunilla, see you tomorrow’ said the young nurse as she started walking towards the exit of the ward at the same time as she was trying to hide a yawn. Her face was almost gray in the dim light, her eyes like dark caves due to tiredness.

– ‘ Good night, see you tomorrow’ replied the woman behind the counter while she stretched in her chair.

– ‘Are you sure you are ok on your own now? I can stay a few more hours if you want me to’ replied the young nurse, standing by the gray swinging door while she rubbed her eyes.

– ‘I’m okay, go home now! It’s not your fault that Sarah called in sick, plus it’s not exactly likely that the patients here will wake up’ replied the woman behind the counter with a laugh and lifted a cup to her lips to drink.

– ‘No, you’re right, but then you never know. Anyway, see you tomorrow so. Call me however if you change your mind!’ said the young nurse and went out through the swinging doors.

– ‘Absolutely, good night! ‘ the woman replied, while leaning back in her chair behind the counter and picking up a newspaper.

This was his fifth night in the hospital and by now he knew what would happen. Slowly but surely, her head would fall forward and the snoring would start. Always the same thing; even when they were 2, it was nearly as if their sleep patterns were synchronized. He reminded himself to never be admitted to this hospital.

Five minutes later, the snoring began and he could finally come out of hiding from the broom closet. Slowly, with careful steps, he passed the counter and continued down towards her room. The hallway was dimly lit with a white fluorescent lamp that created a sterile, cold light; the type of light that only can be found in hospitals.

Room 102, there she was. He stopped in the doorway and looked at her. The full moon shone from the window and lit up her as well as the bed she was laying on. The bruises, visible in the dark, probably weaker than they once were. This time, however, the bruises would not be the only visible marks after he was done …

12

  By

– ‘God natt Gunilla, vi ses imorgon’ sa den unga sköterskan innan hon började gå mot avdelningens utgång samtidigt som hon försökte dölja en gäspning. Hennes ansikte var nästan grått i det dunkla lyste, hennes ögon likt mörka grottor av tröttnad.

– ‘God natt, vi ses imorgon’ svarade kvinnan bakom disken medan hon sträckte på sig i sin stol.

– ‘Du är säker på att du är ok själv nu? Jag stannar gärna några timmer till’ svarade den unga sköterskan och stannade till vid den grå svängdörren medan hon gnuggade sina ögon.

– ‘Helt okej, gå hem nu! Det är inte ditt fel att Sara ringde in sjuk, plus det är ju inte direkt sannolikt att patienterna här vaknar till’ svarade kvinnan bakom disken med ett skratt och lyfte en kopp mot sina läppar för att dricka.

– Nej, det har du rätt i, men man vet aldrig. Hursomhelst, vi ses imorgon- ring dock om du ändrar dig!’ sa den ungan sköterskan och gick ut genom svängdörrarna.

– ‘Jajamesan, god natt!’ svarade kvinnan och lutade sig tillbaks i sin stol bakom disken och slog upp en tidning.

Det här var hans femte natt på sjukhuset och han visste vid det här laget vad som skulle hända nu. Sakta men säkert skulle hennes huvud falla framåt och snarkandet börja. Alltid samma sak, även om de var 2 så var det som om deras sömnrytm var synkad. Han påminde sig själv att aldrig bli inlagd på detta sjukhus.

Fem minuter senare började snarkandet och han kunde äntligen kom fram ut från sitt gömställe i städskrubben. Långsamt med försiktiga steg gick han förbi disken, vidare ner mot hennes rum. Korridoren var svagt upplyst med ett vitt lysrör som skapade ett sterilt, kallt ljus som bara sjukhus kan.

Rum 102, här var hon. Han stannade i dörröppningen och tittade mot henne. Fullmånen lyste in igen fönstret och lysste upp henne samt sängen hon låg i. Blåmärkena syntes i mörkret, förmodligen svagare än vad de än gång varit. Den här gången så var inte blåmärken som skulle vara det enda som skulle vara synligt när han var klar…