Med ett ryck vaknade han till och satte sig upp i sängen. Hans t-shirt var dyngsur av svett, likaså lakanen. Han gnuggade sina ögon som var alldeles korninga, förmodligen hade han gråtit som vanligt. Det hände alltid när han hade den drömmen.
En bild flimrade förbi bakom hans ögon, hans händer bundna med ståltråd medan blodet sakta men säkert sipprade från hans handleder efter hans försök att få loss hans händer.
Han skakade på huvudet, han ville inte minnas just nu. Hur gudarna med deras venesianska masker hade välkomnat honom till farmen genom att bli återfödd. Han visste att det hade varit en del av ritualen men att komma så nära döden…
Han gick in i badrummet och sköljde av ansiktet. Medan han torkade sig tittade han i spegeln. Hans en gång oskulldsfulla ansikte var nu fårigt av ärr och rynkor, ögonen kändes nästan ihåliga med sina mörka cirklar under dem. Under hans ögonbryn löpte en lång, mörkröd reva mot sidan av hans ansikte, ända till örat. Han hade inte känt den när han sprang, när han flydde i skogen. Han strök sina fingror mot den men ryckte till av smärta.
– ‘Alla våra barn förtjänar en andra chans’ had hon sagt på farmen efter att han hade bett om förlåtelse. Sedan hade hon tagit hans ansikte i sina händer, tittat honom djup i ögonen med en svart blick och sagt ‘Men inte mer’. Han hade nickat till förståelse men också insett att det här var hans sista chans.