Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Hon öppnade ögonen och tittade på sin livlösa kropp som låg framför henne på sjukhussängen. Det var en av hennes favoritdikter som hennes mor alltid hade läst till henne när hon var liten. En tår rann sakta ner för hennes kind. Tänk om hon aldrig vaknade igen, tänk om hon aldrig fick uppleva sådana ögonblick igen? Hon var fast i sin egen kropp, fast i detta vita men ändå mörka, dystra rum. Nu när hon hade varit här ett tag förstod hon varför alla alltid sa att att det var kliniskt och opersonligt, hur kunde de tro att i ett utrymme som detta att någon skulle kunna bli frisk?
Hennes mor hade varit där nästan var dag och besökt henne. För första gången i sitt liv så hade hon insett hur mycket hon uppskattade sin mor och hur starkt deras band var trots allt som hade hänt. Farmen var det sista i hennes tankar, även om det innan allt detta hade varit hennes främsta tanke.
Farmen…. Hon visste att allt detta var deras fel. De som en gång hade varit hennes så kallade “familj” som nu hade vänt sig emot henne. När hon vaknade så skulle hon hämnas; inte bara för vad de hade gjort mot henne, men också för vad de hade gjort mot hennes mor.