Month: February 2014

7

  By

– ” Dear God, I come to you in my despair as someone close to my heart has been affected by sickness. Give me strength every day to try to be a good human being, so that I can support and encourage. Help me in the darkness of the night so that I do not to lose my courage and my faith in you. Let me feel your presence when troubles gather by me. Those who walked through the valley of death; help me to endure all things, bear all things and hope that all things such as love will conquer, here and now and into the limit of eternity.

Amen”

She looked up at the altar while making ​​the sign of the cross, at the same time as the priest in front of her and the congregation around her made ​​the same movement.

– ” This prayer is for someone in our church who has chosen to remain anonymous but asked us to pray for her and her loved one who unfortunately cannot be with us today, but who is in our thoughts” the priest continued. She felt her cheeks becoming red and hoped that it was not visible to the others.

– “But this prayer is for all of us who have someone in our surroundings who needs strength and our belief that everything can and will be OK. To know that there is a candle burning for them and their journey on Earth,” continued the priest . ” Let us now sing Hymn 68 – ‘Children of the heavenly father.’ ”

The congregation began to sing but she could not bring herself to join them. It had been years since she had been in church, but the priest had welcomed her with open arms, as if she had never left. Some of the members of the congregation had looked at her with disgust, as if she had committed a sin by staying away all these years. Had they only knew why, that it was not her choice… If he found out that she had been there today… She shivered at the thought.

Suddenly everyone stood up around her; the sermon was over. She took a deep breath and started to follow them. The priest glanced at her as he spoke to one of the members. She nodded at him as if to say thank you and started walking towards the exit. One of the clergymen stood by the exit and opened the heavy door to let everyone out. She looked out through the door and saw him, El Capo, waiting for her with grim eyes and his arms crossed over his chest. She stopped for a second terrified, how could he know that she was here? She then took a deep breath and took the heavy steps towards the end.

7

  By

– “Käre Gud, jag kommer till dig i min förtvivlan över att den som står mitt hjärta nära har drabbats av sjukdom. Ge mig styrka att varje dag försöka vara en god medmänniska, så att jag orkar stötta och uppmuntra. Hjälp mig i nattens mörker att inte tappa modet och min tro på dig. Låt mig känna din närhet när svårigheterna hopar sig. De som själv vandrat genom dödsskuggans dal, hjälp mig att uthärda allting, bära allting och hoppas allting så som kärleken gör, redan här och nu och in över evighetens gräns.

Amen”

Hon tittade upp mot altaret medan hon gjorde korstecknet samtidigt som prästen framför henne och församlingen runt om henne gjorda samma rörelse.

– “Denna bön var för någon i vår församling som har valt att vara anonym men bad oss att be för henne och hennes kära som tyvär inte kan vara med oss idag men som är i våra tankar” fortsatte prästen. Hon kände hur hennes kinder blev röda och hoppades att det inte syntes.

– “Men denna bön är också för alla oss som har någon i vår närhet som behöver styrka och vår tro att allt kan bli bra. Att det finns ett ljus som brinner för dom och deras resa på vår jord” fortsatte prästen. “Låt oss nu sjunga Psalm 248- ‘Tryggare kan ingen vara’ “.

Församlingen började sjunga men hon kunde inte förmå sig själv att göra detsamma. Det hade varit år sedan hon varit i kyrkan men prästen hade välkomnat henne med öppna armar, som om hon aldrig hade varit borta. Vissa av medlemmarna i församlingen hade tittat på henne med avsky, som om hon hade begått en synd genom att hålla sig borta i alla dessa år. Hade de bara vetat varför hon hade varit borta, att det inte var hennes val… Om han fick reda på att hon hade varit där idag… Hon ryste till vid tanken.

Plötsligt började alla resa på sig runt om henne; predikan var över. Hon tog ett djupt andetag och reste sig för att följa efter dom. Prästen sneglade på henne samtidigt som han pratade med en av medlemmarna. Hon nickade till honom som för att säga tack och började gå mot utgången. En av ministranterna stod vid utgången och öppnade den tunga porten för att släppa ut alla. Hon tittade ut genom dörren och såg han, El Capo, väntandes på henne med bistra ögon och armarna i kors. Hon stannade till av förskräckelse, hur kunde han veta att hon var här? Hon tog ett djupt andetag och tog de tunga stegen mot avgrunden.

6.

  By

Han stängde dörren snabbt bakom sig och pustade ut; äntligen var han hemma. Hans kläder var klibbiga av svett efter allt springande och han luktade värre än en gympasal. Allt hade gått åt helvete; käpprätt åt helvete. Han kände hur ångesten började krypa fram och hur hårt hans hjärta bultade. Diskret, rent och snyggt var vad de hade sagt till honom. Han hade inte lyckats med något utav det.

Han sjönk ihop på hallmattan med ryggen mot dörren och tittade på sina händer. Grenarna hade rivit honom rakt igenom vantarna; det svarta lädret var randigt av blod. Han bad till gud att hans blod inte hade runnit någonstans nära henne; det var det enda som skulle kunna avslöja honom.

Han visste att han borde hoppa in i duschen innan hon kom hem, men allt han ville göra var att sitta ner, andas och koppla bort tankarna. Han gick med långsamma steg mot vardagsrummet, sjönk ner i soffan och tackade gudarna att hon hade övertalat honom att köpa en i läder som var lätt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på tv:n bara för att mötas av en bild av henne, liggandes på en bår medan 2 ambulansmän bar henne mot en ambulans.

– “En kvinna i tjugoårs- åldern upptäcktes vid 7 tiden ikväll medvetslös i Grönastads stadspark. Polisen misstänker att… ”

– “Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!” skrek han rakt ut och slängde fjärrkontrollen mot tv:n. Det var det sista han ville se; nu visste han att det var fråga om minuter innan de skulle höra av sig till honom.

Plötsligt ringde det på dörren. Han vred på huvudet för att se om han kunde se vem det var, det såg ut som grannen. Jävla kärring, tänkte han och tittade ner på sig själv. Han kunde inte öppna dörren i det här tillståndet men han visste att hon hade sett att han var hemma.

– “Ett ögonblick” ropade han högt och sprang till badrummet och drog snabbt av sig alla kläder, drog på sig sin morgonrock och satte på duschen innan han gick mot dörren.

Med handen på låset, slöt han ögonen och tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren.

– “Hej Greta” sa han när han öppnade dörren.

– “Lars, vad är det som pågår därinne? Jag och Stina hade precis satt oss för att dricka en kopp kaffe framför nyheterna när jag hörde dig skrika. Du vet ju hur känsliga vi är för ljud, vid våran ålder så måste vi ha lugn och ro. Men så du ser ut, ditt ansikte!”

Han vred huvudet snabbt mot spegeln till höger; han ansikte var täckt av revor och stelnat blod. Skit, han hade inte ens tänkt på det.

– “Jag ber om ursäkt Greta, det var absolut inte meningen att störa er. Jag var ute och sprang och försökte gena igenom skogen i mörkret, men det gick inte så bra som du kanske kan se. Nu när jag kom hem och skulle ta en dusch så var vattnet så varmt att jag skrek rakt ut” svarade han och bad till gudarna att han röst lät lugn och stabil även om han hjärta dunkade i hans bröst.

– “Men käre lille vän, vad gjorde du ute och sprang vid den här tiden när det dessutom är så pass kallt ute?” svarade hon och skakade på huvudet. “Du kunde ju ha fått en lunginflammation! Ni ungdomar; du ska veta att på min tid så tränade man genom att jobba och inte genom att springa genom skogen i mörkret. Det var innan alla dessa datorer och elektronik kom och ja…”.

– “Ja, det var kanske inte den bästa idén… ” försökte han men hon avbröt honom igen.

– “Nu ska jag och Stina fika i lugn och ro, så var vänlig och var försök att vara tyst” sa hon samtidigt som hon gick mot sin port. “Dagens ungdom!”

– “Jag lovar Greta. Hälsa Stina så gott!” sade han samtidigt som han stängde dörren. Idag var ingen bra dag.

 

6

  By

Va sortir ben d’hora de casa i es va dirigir cap al bosc. Era el 14 de febrer i tenia una missió.

En veure l’esplanada dels pins va aturar el cotxe a prop i es va dedicar a recollir totes les pinyes seques que va trobar per terra. Quan va tenir el cabàs ple, va seguir el camí. Es va aturar també vora la bassa i va omplir el segon cabàs de pedres. Aquest cop les va collir ben grosses i planes. Recordava perfectament el dia que havia decidit fer-ho. El mateix dia en què havia entès que era molt millor el seu record que ella mateixa.

Va arribar al seu destí. Va descarregar el cabàs de les pinyes, el de les pedres, la llenya de roure que portava de casa i, el més important, la motxilla de records. Va notar que aquest any era molt menys pesada que les darreres vegades. Cada any que passava en duia menys.

Va fer un cercle tan perfecte com va poder amb les pedres grosses i planes. Després va posar una per una, amb molta cura, totes les pinyes a dins del cercle. I, finalment, els troncs de roure ben secs al cim.

Va encendre la foguera. No volia pensar en res i pensava en tot. Aquells records li cremaven des de feia dies.

Va obrir la motxilla i va treure el disc dur. Des que l’era digital dominava el món, tot allò tenia menys sentit. Tots aquells records que abans es feien feixucs i costaven tant de cremar ara ja no hi eren: l’olor del vinil desfet, les cintes VHS amb les sèries que havia enregistrat quan era adolescent, totes aquelles revistes que havia anat a comprar al quiosc quan era un marrec, aquella col·lecció del “Petit Vampir“, aquells disquets de 3,5” amb el “Monkey Island” pirata… La foto d’aquells ulls verds a Cadaqués. Eren records reals i dolorosos. Altres anys li havia costat terriblement desfer-se de tots ells perquè realment li produïen nostàlgia. Tenien força i significat. Cremar un tros de plàstic, tot i que contenia tots aquells records que havia acumulat durant l’últim any, no li produïa cap mena de tristor. Va continuar amb els llibres que li havien regalat (molts dels quals no havia llegit), els pocs videojocs que havia acumulat, una pel·lícula en DVD i un parell de CD’s. Es va quedar mirant fixament com cremava tot. No sentia res. Ja res no era igual. Havia guanyat.

Es va aturar un moment. Va treure la fotografia de la butxaca. Una de veritat, de les que es poden olorar. La va mirar per última vegada. Feia anys que la portava i mai no l’havia cremat. Era l’última. La va llençar al foc.

Encara es va estar una estona més observant les flames. Mirant fixament el foc va veure dos ulls d’un verd intens que reien.

Reien.

I reien…

6

  By

Kepa stood at the crossroads and looked out over the canopy. The sun was high, the sky was clear. Shadows darted across the canopy as a hawk glided lazily overhead, finding warm currents to lift it towards the scrublands. Kepa shook the knapsack off his shoulder and took out a canister. He gave it an experimental shake, and frowned. The news he had heard about the city had distracted him for most of the journey and he had forgotten to refill the water when he passed the river earlier that morning. Distraction was a dangerous preoccupation in this part of the world; he had to focus.

Turning his back to the forest, he moved towards the Burnt City.

The Burnt City, that’s what it was known as now. Nobody questioned it, not really, that’s what it was; a city that had burned. That fact had meant many things, including emptying the road he now walked on of its daily thoroughfare of people traveling to and from the Capital. It had provided a handy income for wandering musicians or traders, and once in the forest section, Kepa thought momentarily wistful, there was plenty of opportunity for young lovers to have some time alone, away from the crowds.

But even now, so far after the event, there was no proper explanation as to how it had actually happened. Of the people who had escaped, no two had the same story to tell – some say it was bandits, others that it was rebels purging the city, a revolt of the lower classes, an enemy invasion, the end of days…Nobody knew for certain and the tales kept twisting and turning, changing with each new teller.

There was only one thing everyone could agree on: nobody who stayed behind had survived.

What most also knew but didn’t say aloud was that nobody was allowed to return. Although nobody knew why or by whose orders.

Digging in his trouser pocket, Kepa took out a crumpled piece of paper. He carefully unraveled it. Although old, crumpled and smudged there were still some legible words:

****************** disaster ****************** the fire from the ground **********captured, **************** ***********   flames

It was the only piece of paperwork to escape the city, an official document by the texture of the paper. It was enough to finally spur him on towards the charred remains of the Burnt City.

 

6

  By

Incendio no Hospital de la Santa Creu i Sant Pau

Francesc non se afacía ao seu estado de cegueira. Durante os primeiros días non semellaba haber diferencia entre o día e a noite e os seus outros sentidos eran excesivamente sensibles a todo estímulo. Non durmía. Foi por iso polo que reparou axiña en que algo grave estaba a piques de acontecer moi preto, na mesma sala do hospital. Lume. E non era pequeno porque axiña chegaron a el, con claridade, o son das lapas a devorar o combustible e o tacto incomodísimo do fume no seu nariz.

Despois, a alarma e, case ao mesmo tempo, os pasos que se achegaron ao pé do seu leito, dende a súa dereita. Eran dúas persoas que o moveron de xeito torpe e o colocaron nunha cadeira de rodas. Francesc pensaba naquel intre que era parte do protocolo de evacuación, que seguramente todos os enfermos situados á súa dereita foran evacuados antes ca el, que era a súa quenda. Pero o certo é que até aquel momento Francesc non escoitara ningún son que lle advertira daqueles movementos. Era tarde, era lento nas súas observacións.

A doutora Rivelles, de garda aquela noite, entrou na sala dende o outro extremo, correndo e seguida de seis enfermeiros que trataron de organizar, entre a escuridade, a confusión e o fume, a evacuación dos enfermos con problemas para erguerse ou para orientarse por si mesmos e que pedían auxilio dende os leitos cunha expresión facial de evidente pánico. Os poucos que podían moverse sen axuda saíran ao exterior. Rivelles sabía por onde quería comezar e dirixiu a súa vista á liña esquerda de camas, ao fondo, para buscar coa mirada a Francesc no lugar onde debería estar agardando. Un leito baleiro sinala a posición.

Rivelles colocou un pano na boca e no nariz, coas súas mans brancas, e correu mentres as lapas do incendio empezaban a queimar o teito. Examina a información ao pé da cama, comproba a sospeita. “Paciente: 500A, Francesc Bastida. En custodia policial. Perigoso”. Á súa dereita cae unha lámpada medio consumida polo lume e foxe, é a última en abandonar o edificio. As sirenas do camión de bombeiros obrigan aos seus ollos a mirar cara a entrada do Hospital. Un pouco máis aló do camión dous homes camiñan empurrando unha cadeira de rodas, Francesc Bastida é introducido na parte de atrás dunha camioneta azul.

 

6

  By

El incendio en Cataluña dispara la alerta en Europa

EFE / Fraga (Huesca) / día 9/11/2014  00:40h

El Gobierno afirma haber perdido el contacto con La Generalitat

REUTERS

El incendio se extiende por  la comunidad catalana y está completamente fuera de control

El incendio que se declaró anoche en Barcelona, extendiéndose rápidamente por toda la comunidad en cuestión de horas, ha pasado a ser el peor desastre de estas características en la historia, superando con creces a otros grandes incendios históricos como el de San Francisco en 1906, Chicago en 1871, o Londres en 1666. El incendio catalán, que ha alcanzado proporciones descomunales y aislado completamente a la población, amenaza con afectar también a zonas fuera del principado.

Es tal la magnitud del desastre, que únicamente se han podido capturar imágenes del fuego desde tierra, siempre a cierta distancia de las llamas. El tráfico aéreo ha sido cerrado después de que dos hidroaviones y cinco helicópteros de rescate se dieran por perdidos sobre la una y cuarto de la madrugada. La gravedad de la situación se puede adivinar cuando se tiene en cuenta que toda comunicación entre el principado y el resto de la península se interrumpió aproximadamente a las 00:30 horas de esta noche, apenas treinta minutos después de que se iniciara el primer y principal foco en Barcelona. Estos datos se han estimado a partir de la actividad de la red social Twitter, que contempló la súbita aparición de trending topics relacionados con el incendio a partir de media noche, y que ha dejado de emitir nuevos tweets desde las 00:29.

“No sabemos nada de lo que está pasando ahí dentro” Afirmó el ministro de defensa en una rueda de prensa de emergencia convocada en Madrid a las 2:15 horas de esta madrugada. “Nuestros intentos de contactar con algún miembro de la Generalitat han sido en vano” Aparentemente, las líneas de teléfono de toda la zona también han dejado de funcionar.

La reacción internacional ha sido inmediata, con equipos de rescate enviados por Agencia de Defensa Europea apenas una hora después de que saltaran todas las alarmas. Desafortunadamente, todos los intentos de extender el fuego han sido en vano. Como afirmó hace apenas dos horas la representante de la Unión para Asuntos Exteriores y Política de Seguridad, Catherine Ashton, la enorme nube de humo que se alza sobre el incendio convierte cualquier intento de acercarse a la zona en un acto suicida.

El incendio llega en un momento clave para las negociaciones políticas entre el principado y el gobierno central, ya que hoy mismo estaba previsto que se celebrase un polémico referéndum de autodeterminación en Cataluña. Pese a las continuas afirmaciones por parte del Gobierno de Rajoy insistiendo en la ilegalidad del referéndum, las últimas palabras del presidente de la Generalitat, Artur Mas, durante la tarde de ayer, prometían aún más desavenencias entre ambos bandos. No hace falta decir que estas negociaciones se han interrumpido de una manera abrupta tras conocerse la noticia.

6

  By

The Fire in Catalonia Sets Up the Alert in Europe

EFE / Fraga (Huesca) / date 11/9/2014 00:40h

The Goverment Confirms Having Lost Contact with La Generalitat

REUTERS

The Fire Spreads Through Catalan Territory, Completely Out of Control

The fire that broke out last night in Barcelona, ​​quickly spreading throughout the whole autonomous community in a matter of hours, has become the worst disaster of its kind in history, exceeding by far other major historical fires like 1906 San Francisco’s, 1871 Chicago’s in and 1666 London’s. The Catalan fire, which has reached enormous proportions and completely isolated population, threatens to affect areas outside the principality.

Such is the magnitude of the disaster that only images of the fire from the ground have been captures, always at a safe distance from the flames. Air traffic has been closed after two seaplanes and five rescue helicopters were lost at about a quarter to one in the morning. The gravity of the situation can be guessed when considering that all communication between the principality and the rest of the peninsula was stopped at approximately 00:30 pm tonight, just thirty minutes after the first major focus began in Barcelona. These data were calculated based on the activity of the social network Twitter, which contemplated the sudden appearance of trending topics related to the fire from midnight on, but stopped receiving tweets from Catalan users after 00:29 .

“We know nothing about what is happening there” the defense minister stated in an emergency press conference convened in Madrid at 2:15 am. “Our attempts to contact any member of the Government have been in vain” Apparently, the phone lines throughout the area have also stopped working.

International reaction has been immediate, with rescue teams sent by the European Defence Agency just an hour from the first alarms. Unfortunately, all attempts to smother the fire have been unsuccessful. As Catherine Ashton said just two horas ago, the huge cloud of smoke rising over the fire turns any attempt to approach the area into a suicidal act.

The fire comes at a key point in the political negotiations between the central government rule and Catalan representatives, as today was the chosen day for a controversial self-determination referendum to be held in Catalonia. Even though there were continued negatives from the Government of Rajoy, insisting on the illegality of the referendum, yesterday’s evening last words from Artur Mas, president of La Generalitat, had promised further disagreements between the two sides. Needless to say, these negotiations have broken down in an abrupt manner after the news.

 

5.

  By

Hon tittade ut genom fönstret mot trädgården. Här på sjukhuset var det inte en plats av ro och lugn fylld av grönska utan en grå, trist relik av vad en trädgård ska vara. Halvdöda träd, buskar som inte blivit ordentligt klippta på månader, en gräsmatta täckt av cigarettfimpar istället för gräs. De få som vistades där gick långsamt i sina sjukhusrockar, omsvepta med filtar medan deras andedräkt blev till en grå ånga i luften.

Bakom henne stod doktorn och pratade med hennes mor och ‘El Capo’ om henne. Hon hade förlänge sedan gett upp sina försök att bli sedd, hon visste att hon var osynlig för dem. Hon tittade ner på sina händer och skakade på huvudet. Om hon bara visste hur hon hade hamnat där…

– “Men det måste finnas något annat vi kan göra än att bara vänta?” sa hennes mamma förtvivlat till doktorn. “Får jag se på journalen?”

– “Mami, sluta nu! Doktorn har sagt att det inte finns något mer att göra och det är bara bra om vi får tid för oss själva” sa ‘El Capo’ irriterat och gestikulerade argt med händerna mot hennes mamma som tittade ner i golvet utan att svara.

Jävla latinamerikan, tänkte hon och önskade att de hade sett henne. Hon hade slått till honom, skakat om hennes mamma och försöka få henne att vakna även om hon visste att det var lönlöst…

– “Journalerna är konfidentiella för oss personal, men jag lovar att vi gör allt vi kan för att din dotter ska bli bättre. Just nu måste vi dock ha tålamod och vänta. Jag ska lämna er ifred med er dotter nu, men om ni har några frågor eller om det är något mer jag kan hjälpa till med så finns jag på mitt kontor.”

Hennes mamma gick fram till sängen och tog hennes hand. Hennes ansikte hade äntligen blivit mindre blåslaget och svullnaden hade gått ner.

– “Lilla flickan…” sa hennes mamma och hon kunde se att hon hade tårar i  ögonen.

– “Nu går jag på toa och sedan åker vi, mami” sa ‘El Capo’ med en hård röst och la en tung hand på hennes axel. “Okej? Inget mer daltande, hon förstår i alla fall ingenting ‘pobre diablilla’.

Hennes mamma nickade tyst till svar medan han gick ut ifrån rummet. När hans fotsteg inte längre hördes, vände hennes mamma sig om för att se om han var borta. Vad skulle hon nu göra?

Snabbt gick hennes mamma till fotändan av sängen där journalen var och lyfte upp den och började läsa långsamt.

Hon gick fram mot hennes mamma för att se vad hon läste i journalen, men innan hon hann börja så var han tillbaka. Hennes mamma släppte journalen i marken och skräcken lyste i hennes ögon. Hans hand ven snabbt i luften och hennes mors ansikte flög åt sidan.

– “Jävla slyna, vad har jag sagt om att inte lyssna på mig?!” skrek han argt. “Plocka upp skräpet från golvet så går vi.”

Vredet kokade i henne och hon sprang med all kraft mot honom. Men istället för att knuffa till honom så gled honom rakt igenom honom. Luften blev iskall och hon kunde se att även han kände det.

– “Jävla kalla sjukhus, det är som att vara i ett u-land. Nu går vi” sa han argt och gick därifrån medan hennes mamma följde efter långsamt. Hon vände sig om medan hon gick och mimade ’hejdå’.

5

  By

Primero le saluda el alba, transformando la tímida luz de la luna en un interminable juego de brillos y sombras, claros y oscuros. Le trae al sol, hirviendo a lo lejos, acariciando su piel desnuda, blanca y desconocida.

Segundo el cielo, empujando a las nubes, acercándolas poco a poco como el humo de un gigantesco incendio, abrazándolo todo; roca y tierra, ladrillo y cristal.

Tercero el rumor familiar de hojas vibrando, del despertar de todas las criaturas bajo el manto azul, seguidoras del astro dorado.

Cuarto el dolor.

Quinto el miedo.

Sexto el rumor extraño de una nueva amenaza; su funesta llegada confirmada, su avance lento, definitivo e imparable.

Séptima la hora muerta, el olor del azufre, el tinte prematuro del cielo, el rojo imposible. Las nubes del luto, negras como almas; el retorno de la noche eterna.

Y por último la noche, la elegante dama que demora su llegada hasta el último momento, le acoge en sus oscuros brazos y funde nube y cielo en un sólo tono. La dama, fría como el hielo, alza el telón final ante los ojos de Francesc.

No ha abierto los ojos desde hace horas. Desde la roca en la que está sentado, en la cima de Sant Jeroni, un simple recorrido con la vista le habría mostrado la magnitud de lo ocurrido. Pero no necesita mirar para saber lo que ocurre a su alrededor. Siente como el virus se extiende a kilómetros de distancia; sabe que no puede pararlo.

Barcelona arde.

El resplandor de las llamas puede verse desde cientos de kilómetros, sirviendo de faro a los cientos de aparatos que sobrevuelan la ciudad condal. Han sido enviados para intentar apaciguar el fuego que consume los más de cien kilómetros cuadrados de superficie que ocupa el incendio, pero Francesc sabe que no va a servir de nada.

Porque el fuego que derrite el asfalto de la Avenida Diagonal, el que retuerce las ramas de los plátanos de sombra en las Ramblas, no es un fuego controlable. Al abrir los ojos, Francesc puede ver como muchos otros focos comienzan a arder en otros puntos; Girona, Lleida y Reus son las primeras en iluminar el cielo de tonos anaranjados. En poco más de unas horas, los focos se extienden hasta tocarse.

Cataluña arde.

Francesc sabe que falta muy poco; su momento casi ha llegado. Mientras las llamas avanzan rápidamente hacia él, vuelve a cerrar los ojos y sigue esperando.