– “Käre Gud, jag kommer till dig i min förtvivlan över att den som står mitt hjärta nära har drabbats av sjukdom. Ge mig styrka att varje dag försöka vara en god medmänniska, så att jag orkar stötta och uppmuntra. Hjälp mig i nattens mörker att inte tappa modet och min tro på dig. Låt mig känna din närhet när svårigheterna hopar sig. De som själv vandrat genom dödsskuggans dal, hjälp mig att uthärda allting, bära allting och hoppas allting så som kärleken gör, redan här och nu och in över evighetens gräns.
Amen”
Hon tittade upp mot altaret medan hon gjorde korstecknet samtidigt som prästen framför henne och församlingen runt om henne gjorda samma rörelse.
– “Denna bön var för någon i vår församling som har valt att vara anonym men bad oss att be för henne och hennes kära som tyvär inte kan vara med oss idag men som är i våra tankar” fortsatte prästen. Hon kände hur hennes kinder blev röda och hoppades att det inte syntes.
– “Men denna bön är också för alla oss som har någon i vår närhet som behöver styrka och vår tro att allt kan bli bra. Att det finns ett ljus som brinner för dom och deras resa på vår jord” fortsatte prästen. “Låt oss nu sjunga Psalm 248- ‘Tryggare kan ingen vara’ “.
Församlingen började sjunga men hon kunde inte förmå sig själv att göra detsamma. Det hade varit år sedan hon varit i kyrkan men prästen hade välkomnat henne med öppna armar, som om hon aldrig hade varit borta. Vissa av medlemmarna i församlingen hade tittat på henne med avsky, som om hon hade begått en synd genom att hålla sig borta i alla dessa år. Hade de bara vetat varför hon hade varit borta, att det inte var hennes val… Om han fick reda på att hon hade varit där idag… Hon ryste till vid tanken.
Plötsligt började alla resa på sig runt om henne; predikan var över. Hon tog ett djupt andetag och reste sig för att följa efter dom. Prästen sneglade på henne samtidigt som han pratade med en av medlemmarna. Hon nickade till honom som för att säga tack och började gå mot utgången. En av ministranterna stod vid utgången och öppnade den tunga porten för att släppa ut alla. Hon tittade ut genom dörren och såg han, El Capo, väntandes på henne med bistra ögon och armarna i kors. Hon stannade till av förskräckelse, hur kunde han veta att hon var här? Hon tog ett djupt andetag och tog de tunga stegen mot avgrunden.