Han stängde dörren snabbt bakom sig och pustade ut; äntligen var han hemma. Hans kläder var klibbiga av svett efter allt springande och han luktade värre än en gympasal. Allt hade gått åt helvete; käpprätt åt helvete. Han kände hur ångesten började krypa fram och hur hårt hans hjärta bultade. Diskret, rent och snyggt var vad de hade sagt till honom. Han hade inte lyckats med något utav det.
Han sjönk ihop på hallmattan med ryggen mot dörren och tittade på sina händer. Grenarna hade rivit honom rakt igenom vantarna; det svarta lädret var randigt av blod. Han bad till gud att hans blod inte hade runnit någonstans nära henne; det var det enda som skulle kunna avslöja honom.
Han visste att han borde hoppa in i duschen innan hon kom hem, men allt han ville göra var att sitta ner, andas och koppla bort tankarna. Han gick med långsamma steg mot vardagsrummet, sjönk ner i soffan och tackade gudarna att hon hade övertalat honom att köpa en i läder som var lätt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på tv:n bara för att mötas av en bild av henne, liggandes på en bår medan 2 ambulansmän bar henne mot en ambulans.
– “En kvinna i tjugoårs- åldern upptäcktes vid 7 tiden ikväll medvetslös i Grönastads stadspark. Polisen misstänker att… ”
– “Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!” skrek han rakt ut och slängde fjärrkontrollen mot tv:n. Det var det sista han ville se; nu visste han att det var fråga om minuter innan de skulle höra av sig till honom.
Plötsligt ringde det på dörren. Han vred på huvudet för att se om han kunde se vem det var, det såg ut som grannen. Jävla kärring, tänkte han och tittade ner på sig själv. Han kunde inte öppna dörren i det här tillståndet men han visste att hon hade sett att han var hemma.
– “Ett ögonblick” ropade han högt och sprang till badrummet och drog snabbt av sig alla kläder, drog på sig sin morgonrock och satte på duschen innan han gick mot dörren.
Med handen på låset, slöt han ögonen och tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren.
– “Hej Greta” sa han när han öppnade dörren.
– “Lars, vad är det som pågår därinne? Jag och Stina hade precis satt oss för att dricka en kopp kaffe framför nyheterna när jag hörde dig skrika. Du vet ju hur känsliga vi är för ljud, vid våran ålder så måste vi ha lugn och ro. Men så du ser ut, ditt ansikte!”
Han vred huvudet snabbt mot spegeln till höger; han ansikte var täckt av revor och stelnat blod. Skit, han hade inte ens tänkt på det.
– “Jag ber om ursäkt Greta, det var absolut inte meningen att störa er. Jag var ute och sprang och försökte gena igenom skogen i mörkret, men det gick inte så bra som du kanske kan se. Nu när jag kom hem och skulle ta en dusch så var vattnet så varmt att jag skrek rakt ut” svarade han och bad till gudarna att han röst lät lugn och stabil även om han hjärta dunkade i hans bröst.
– “Men käre lille vän, vad gjorde du ute och sprang vid den här tiden när det dessutom är så pass kallt ute?” svarade hon och skakade på huvudet. “Du kunde ju ha fått en lunginflammation! Ni ungdomar; du ska veta att på min tid så tränade man genom att jobba och inte genom att springa genom skogen i mörkret. Det var innan alla dessa datorer och elektronik kom och ja…”.
– “Ja, det var kanske inte den bästa idén… ” försökte han men hon avbröt honom igen.
– “Nu ska jag och Stina fika i lugn och ro, så var vänlig och var försök att vara tyst” sa hon samtidigt som hon gick mot sin port. “Dagens ungdom!”
– “Jag lovar Greta. Hälsa Stina så gott!” sade han samtidigt som han stängde dörren. Idag var ingen bra dag.