Day: February 14, 2014

6.

  By

Han stängde dörren snabbt bakom sig och pustade ut; äntligen var han hemma. Hans kläder var klibbiga av svett efter allt springande och han luktade värre än en gympasal. Allt hade gått åt helvete; käpprätt åt helvete. Han kände hur ångesten började krypa fram och hur hårt hans hjärta bultade. Diskret, rent och snyggt var vad de hade sagt till honom. Han hade inte lyckats med något utav det.

Han sjönk ihop på hallmattan med ryggen mot dörren och tittade på sina händer. Grenarna hade rivit honom rakt igenom vantarna; det svarta lädret var randigt av blod. Han bad till gud att hans blod inte hade runnit någonstans nära henne; det var det enda som skulle kunna avslöja honom.

Han visste att han borde hoppa in i duschen innan hon kom hem, men allt han ville göra var att sitta ner, andas och koppla bort tankarna. Han gick med långsamma steg mot vardagsrummet, sjönk ner i soffan och tackade gudarna att hon hade övertalat honom att köpa en i läder som var lätt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på tv:n bara för att mötas av en bild av henne, liggandes på en bår medan 2 ambulansmän bar henne mot en ambulans.

– “En kvinna i tjugoårs- åldern upptäcktes vid 7 tiden ikväll medvetslös i Grönastads stadspark. Polisen misstänker att… ”

– “Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!” skrek han rakt ut och slängde fjärrkontrollen mot tv:n. Det var det sista han ville se; nu visste han att det var fråga om minuter innan de skulle höra av sig till honom.

Plötsligt ringde det på dörren. Han vred på huvudet för att se om han kunde se vem det var, det såg ut som grannen. Jävla kärring, tänkte han och tittade ner på sig själv. Han kunde inte öppna dörren i det här tillståndet men han visste att hon hade sett att han var hemma.

– “Ett ögonblick” ropade han högt och sprang till badrummet och drog snabbt av sig alla kläder, drog på sig sin morgonrock och satte på duschen innan han gick mot dörren.

Med handen på låset, slöt han ögonen och tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren.

– “Hej Greta” sa han när han öppnade dörren.

– “Lars, vad är det som pågår därinne? Jag och Stina hade precis satt oss för att dricka en kopp kaffe framför nyheterna när jag hörde dig skrika. Du vet ju hur känsliga vi är för ljud, vid våran ålder så måste vi ha lugn och ro. Men så du ser ut, ditt ansikte!”

Han vred huvudet snabbt mot spegeln till höger; han ansikte var täckt av revor och stelnat blod. Skit, han hade inte ens tänkt på det.

– “Jag ber om ursäkt Greta, det var absolut inte meningen att störa er. Jag var ute och sprang och försökte gena igenom skogen i mörkret, men det gick inte så bra som du kanske kan se. Nu när jag kom hem och skulle ta en dusch så var vattnet så varmt att jag skrek rakt ut” svarade han och bad till gudarna att han röst lät lugn och stabil även om han hjärta dunkade i hans bröst.

– “Men käre lille vän, vad gjorde du ute och sprang vid den här tiden när det dessutom är så pass kallt ute?” svarade hon och skakade på huvudet. “Du kunde ju ha fått en lunginflammation! Ni ungdomar; du ska veta att på min tid så tränade man genom att jobba och inte genom att springa genom skogen i mörkret. Det var innan alla dessa datorer och elektronik kom och ja…”.

– “Ja, det var kanske inte den bästa idén… ” försökte han men hon avbröt honom igen.

– “Nu ska jag och Stina fika i lugn och ro, så var vänlig och var försök att vara tyst” sa hon samtidigt som hon gick mot sin port. “Dagens ungdom!”

– “Jag lovar Greta. Hälsa Stina så gott!” sade han samtidigt som han stängde dörren. Idag var ingen bra dag.

 

6

  By

Va sortir ben d’hora de casa i es va dirigir cap al bosc. Era el 14 de febrer i tenia una missió.

En veure l’esplanada dels pins va aturar el cotxe a prop i es va dedicar a recollir totes les pinyes seques que va trobar per terra. Quan va tenir el cabàs ple, va seguir el camí. Es va aturar també vora la bassa i va omplir el segon cabàs de pedres. Aquest cop les va collir ben grosses i planes. Recordava perfectament el dia que havia decidit fer-ho. El mateix dia en què havia entès que era molt millor el seu record que ella mateixa.

Va arribar al seu destí. Va descarregar el cabàs de les pinyes, el de les pedres, la llenya de roure que portava de casa i, el més important, la motxilla de records. Va notar que aquest any era molt menys pesada que les darreres vegades. Cada any que passava en duia menys.

Va fer un cercle tan perfecte com va poder amb les pedres grosses i planes. Després va posar una per una, amb molta cura, totes les pinyes a dins del cercle. I, finalment, els troncs de roure ben secs al cim.

Va encendre la foguera. No volia pensar en res i pensava en tot. Aquells records li cremaven des de feia dies.

Va obrir la motxilla i va treure el disc dur. Des que l’era digital dominava el món, tot allò tenia menys sentit. Tots aquells records que abans es feien feixucs i costaven tant de cremar ara ja no hi eren: l’olor del vinil desfet, les cintes VHS amb les sèries que havia enregistrat quan era adolescent, totes aquelles revistes que havia anat a comprar al quiosc quan era un marrec, aquella col·lecció del “Petit Vampir“, aquells disquets de 3,5” amb el “Monkey Island” pirata… La foto d’aquells ulls verds a Cadaqués. Eren records reals i dolorosos. Altres anys li havia costat terriblement desfer-se de tots ells perquè realment li produïen nostàlgia. Tenien força i significat. Cremar un tros de plàstic, tot i que contenia tots aquells records que havia acumulat durant l’últim any, no li produïa cap mena de tristor. Va continuar amb els llibres que li havien regalat (molts dels quals no havia llegit), els pocs videojocs que havia acumulat, una pel·lícula en DVD i un parell de CD’s. Es va quedar mirant fixament com cremava tot. No sentia res. Ja res no era igual. Havia guanyat.

Es va aturar un moment. Va treure la fotografia de la butxaca. Una de veritat, de les que es poden olorar. La va mirar per última vegada. Feia anys que la portava i mai no l’havia cremat. Era l’última. La va llençar al foc.

Encara es va estar una estona més observant les flames. Mirant fixament el foc va veure dos ulls d’un verd intens que reien.

Reien.

I reien…

6

  By

Kepa stood at the crossroads and looked out over the canopy. The sun was high, the sky was clear. Shadows darted across the canopy as a hawk glided lazily overhead, finding warm currents to lift it towards the scrublands. Kepa shook the knapsack off his shoulder and took out a canister. He gave it an experimental shake, and frowned. The news he had heard about the city had distracted him for most of the journey and he had forgotten to refill the water when he passed the river earlier that morning. Distraction was a dangerous preoccupation in this part of the world; he had to focus.

Turning his back to the forest, he moved towards the Burnt City.

The Burnt City, that’s what it was known as now. Nobody questioned it, not really, that’s what it was; a city that had burned. That fact had meant many things, including emptying the road he now walked on of its daily thoroughfare of people traveling to and from the Capital. It had provided a handy income for wandering musicians or traders, and once in the forest section, Kepa thought momentarily wistful, there was plenty of opportunity for young lovers to have some time alone, away from the crowds.

But even now, so far after the event, there was no proper explanation as to how it had actually happened. Of the people who had escaped, no two had the same story to tell – some say it was bandits, others that it was rebels purging the city, a revolt of the lower classes, an enemy invasion, the end of days…Nobody knew for certain and the tales kept twisting and turning, changing with each new teller.

There was only one thing everyone could agree on: nobody who stayed behind had survived.

What most also knew but didn’t say aloud was that nobody was allowed to return. Although nobody knew why or by whose orders.

Digging in his trouser pocket, Kepa took out a crumpled piece of paper. He carefully unraveled it. Although old, crumpled and smudged there were still some legible words:

****************** disaster ****************** the fire from the ground **********captured, **************** ***********   flames

It was the only piece of paperwork to escape the city, an official document by the texture of the paper. It was enough to finally spur him on towards the charred remains of the Burnt City.

 

6

  By

Incendio no Hospital de la Santa Creu i Sant Pau

Francesc non se afacía ao seu estado de cegueira. Durante os primeiros días non semellaba haber diferencia entre o día e a noite e os seus outros sentidos eran excesivamente sensibles a todo estímulo. Non durmía. Foi por iso polo que reparou axiña en que algo grave estaba a piques de acontecer moi preto, na mesma sala do hospital. Lume. E non era pequeno porque axiña chegaron a el, con claridade, o son das lapas a devorar o combustible e o tacto incomodísimo do fume no seu nariz.

Despois, a alarma e, case ao mesmo tempo, os pasos que se achegaron ao pé do seu leito, dende a súa dereita. Eran dúas persoas que o moveron de xeito torpe e o colocaron nunha cadeira de rodas. Francesc pensaba naquel intre que era parte do protocolo de evacuación, que seguramente todos os enfermos situados á súa dereita foran evacuados antes ca el, que era a súa quenda. Pero o certo é que até aquel momento Francesc non escoitara ningún son que lle advertira daqueles movementos. Era tarde, era lento nas súas observacións.

A doutora Rivelles, de garda aquela noite, entrou na sala dende o outro extremo, correndo e seguida de seis enfermeiros que trataron de organizar, entre a escuridade, a confusión e o fume, a evacuación dos enfermos con problemas para erguerse ou para orientarse por si mesmos e que pedían auxilio dende os leitos cunha expresión facial de evidente pánico. Os poucos que podían moverse sen axuda saíran ao exterior. Rivelles sabía por onde quería comezar e dirixiu a súa vista á liña esquerda de camas, ao fondo, para buscar coa mirada a Francesc no lugar onde debería estar agardando. Un leito baleiro sinala a posición.

Rivelles colocou un pano na boca e no nariz, coas súas mans brancas, e correu mentres as lapas do incendio empezaban a queimar o teito. Examina a información ao pé da cama, comproba a sospeita. “Paciente: 500A, Francesc Bastida. En custodia policial. Perigoso”. Á súa dereita cae unha lámpada medio consumida polo lume e foxe, é a última en abandonar o edificio. As sirenas do camión de bombeiros obrigan aos seus ollos a mirar cara a entrada do Hospital. Un pouco máis aló do camión dous homes camiñan empurrando unha cadeira de rodas, Francesc Bastida é introducido na parte de atrás dunha camioneta azul.