Vägen framför henne var mörk och slingrande; gatulampornas lyse räckte knappt på en natt som denna när inte ens stjärnorna kunde synas genom de mörka molnen. Hon rös i kylan, det var en kall natt. Hon drog upp dragkedjan på jackan högt upp till halsen och drog halsduken tättare runt halsen samtidigt som hon stoppade händerna djupt in i de tunna fickorna. Varför hade hon inte tagit vantarna med sig?
I de sista sekunderna innan allt blev svart var allt hon tänkte på den bittra kylan och hur skönt det skulle vara att komma hem till värmen. Om hon hade vetat att världen snart skulle bli svart, hade hon då tänkt annorlunda? Hade hon reflekterat över hennes liv och hur ensamt det hade blivit? Hur hon långsamt hade uteslutit vännerna en efter en för att slippa berätta sanningen för dem? Eller hade hon kanske verkligen tittat runt om sig och sett att det fanns mer än bara mörker omkring sig?
När hon tog det sista steget och kände hur mörkret omslöt henne så tänkte hon ingenting. Hon visste inte var hon var, vem hon var, bara att mökret hade tagit henne. När hennes huvud dunkade hårt i den grå, kalla asfaltatet hann så hann hon se ett vitt, bländande ljus innan allt försvann.
Han lutade sig fram och tittade på henne. Hon såg så oskuldsfull där hon låg på marken, med det röda håret spridit runt henne likt en gloria. Bakom hennes huvud började blodet sprida sig i en rund, jämn cirkel som om någon hade ritat en perfekt mall. Han blundade och luktade; blod, blandat med hennes egen doft av vanilj. Han visste att det var meningen att det här skulle hända, att hon skulle straffas för vad hon hade gjort. Han hade fått tydliga instruktioner, men just nu…
Plötsligt hörde han steg bakom sig, som kom allt snabbare. Paniken kom över honom, vem kunde det vara? Hade de hittat honom och henne? Han hoppade snabbt in i en buske bredvid, struntade i alla kvistar som rev honom i ansiktet. Han kände sitt hjärta slå hårt och svetten började rinna i pannan. Hur kunde de ha hittat honom, han hade varit så försiktig som han hade kunnat?!