Hon öppnade ögonen och tittade runt i rummet. Huvudet dunkade och det starka lyset i taket hjälpte inte. Var var hon någonstans? Hon tittade runt i rummet och såg en apparat till höger om henne som pep. Hon tittade förskräckt en gång till och blinkade för att se om hon verkligen var vaken. Maskinen pep en gång till. Jo, hon var vaken och maskinen som pep mätte hennes hjärtslag- hon var på ett sjukhus. Hur hade hon kommit hit?
Hon blundade och försökte minnas hur hon hade kommit hit. Vad hade hänt? Men hur hon än försökte så kunde hon inte minnas- allt hon kom ihåg var mörker.
– “… rum 101, 102, här är det.” hörde hon plötsligt. Hon vände sig mot ljudet och blickade ut genom en dörröppning. Hon såg sin mamma kom in genom den tillsammans med en man i en vit rock. Han såg ut som en doktor men inte som en glad en; åh nej, vad hade hon nu gjort?!
– “Hur är det med dig, lilla gumman?” sa hennes mamma och tittade på henne oroligt samtidigt som hon sträckte fram sin hand mot hennes kind. “Stackars lilla vännen!”.
– “Vi vet inte ännu vilka skador krashen kan ha åstadkommit, vi har gjort en del tester men väntar fortfarande på resultaten” sade mannen i rocken. Han rynkade ögonbrynen medan han tittade bekymrat mot henne.
– “Mamma, sluta vara så barnslig, det är ingen fara med mig.” sa hon och himlade med ögonen. Hon försökte skaka på huvudet för att få bort hennes mammas hand, men den rörde sig inte.
– “Hur lång tid tar det innan ni får dem tillbaka?” frågade hennes mamma och tittade på mannen i rocken. “När tror ni att hon kommer vakna?’.
Vadå vakna, tänkte hon och skakade på huvudet. Vad pratade hon om?
– “God morgon på dig med mamma, men jag är vaken nu”.
– “Jag önskar att jag kunde ge ett svar, men vi vet inte ännu, det kan vara imorgon, en vecka eller månader” svarade mannen i rocken. “Så fort som vi har fått provsvaren tillbaka, så hör vi av oss igen”.
Plötsligt var det som om rummet började snurra, det kändes som om hon var på en berg-och-dalbana och hon kände hur hon plötsligt började må illa. Hon blundade och skakade hårt på huvudet. När hon öppnade ögonen igen var det som om hon såg hon sig själv uppifrån taket, liggandes nedanför i en sjukhus säng med sin mamma och mannen i rocken ståendes brevid. Hennes ansikte var svullet och blåslaget och hennes ena arm var täckt med ett gips. Vad gjorde hon här?