– ‘God natt Gunilla, vi ses imorgon’ sa den unga sköterskan innan hon började gå mot avdelningens utgång samtidigt som hon försökte dölja en gäspning. Hennes ansikte var nästan grått i det dunkla lyste, hennes ögon likt mörka grottor av tröttnad.
– ‘God natt, vi ses imorgon’ svarade kvinnan bakom disken medan hon sträckte på sig i sin stol.
– ‘Du är säker på att du är ok själv nu? Jag stannar gärna några timmer till’ svarade den unga sköterskan och stannade till vid den grå svängdörren medan hon gnuggade sina ögon.
– ‘Helt okej, gå hem nu! Det är inte ditt fel att Sara ringde in sjuk, plus det är ju inte direkt sannolikt att patienterna här vaknar till’ svarade kvinnan bakom disken med ett skratt och lyfte en kopp mot sina läppar för att dricka.
– Nej, det har du rätt i, men man vet aldrig. Hursomhelst, vi ses imorgon- ring dock om du ändrar dig!’ sa den ungan sköterskan och gick ut genom svängdörrarna.
– ‘Jajamesan, god natt!’ svarade kvinnan och lutade sig tillbaks i sin stol bakom disken och slog upp en tidning.
Det här var hans femte natt på sjukhuset och han visste vid det här laget vad som skulle hända nu. Sakta men säkert skulle hennes huvud falla framåt och snarkandet börja. Alltid samma sak, även om de var 2 så var det som om deras sömnrytm var synkad. Han påminde sig själv att aldrig bli inlagd på detta sjukhus.
Fem minuter senare började snarkandet och han kunde äntligen kom fram ut från sitt gömställe i städskrubben. Långsamt med försiktiga steg gick han förbi disken, vidare ner mot hennes rum. Korridoren var svagt upplyst med ett vitt lysrör som skapade ett sterilt, kallt ljus som bara sjukhus kan.
Rum 102, här var hon. Han stannade i dörröppningen och tittade mot henne. Fullmånen lyste in igen fönstret och lysste upp henne samt sängen hon låg i. Blåmärkena syntes i mörkret, förmodligen svagare än vad de än gång varit. Den här gången så var inte blåmärken som skulle vara det enda som skulle vara synligt när han var klar…