Hon bläddrade igenom fotoalbumet; minnen av deras gamla liv. Hon hade varit lycklig då, full av liv. Hennes leende på bilderna var äkta, genuina. Till och med hennes ögon glittrade, inte bara av glädje utan också av kärlek. Den där nyförälskelsen som gav en fjärilar i magen.
Ju fler sidor hon vände på i albumet så blev leendet dock mindre och mindre, de glittrande ögonen sakta men säkert försvunna. Men hans leende däremot var samma som det alltid hade varit. Däremot fanns det en ilska i hans ögon på de nyare bilderna som inte funnits där från början; innan han blev ‘el capo’.
Innan alla dessa “vänner” började komma förbi och ville ha tjänster, gentjänster, pengar men också ha betalt. Han sa alltid att allt var ok, ingett olagligt pågick. Men hennes magkänsla sa att så var förmodligen inte fallet…
Hon mindes fortfarande första gången han hade höjt sin hand mot henne, hur handen hade slagit henne hårt över hennes kind, hennes haka… Han hade bett om ursäkt, nästan gråtit när han hade insett vad han hade gjort. Hon hade trott honom, hans ursäkt. Det var fortfarande en del av henne som trodde att han hade varit ärlig när han hade sagt att det aldrig skulle hända igen och hon vaknade var dag med ett hopp om att idag kanske var den dagen då allt blev bra igen.
Hon tittade upp ur fotoalbumet, mot spegeln på andra sidan väggen. Hennes svullna öga och näsben; rött men ännu inte blått. Kanske imorgon var den sista dagen?