Sakta men säkert började han vakna till. Hans huvud bultade; han kände hur det nästan blixtrade till bakom hans ögon. Han öppnade dem långsamt men stängde dem nästan lika snabbt då det vita ljuset i taket var för starkt. Han öppnade dem återigen, denna gång ännu försiktigare. Taket var lika vitt som ljuset och när han tittade åt sidan på väggarna insåg han att de var lika så.
Han tittade på sakerna runt omkring sig och tänkte nästan att han kanske var tillbaks för att göra slut på henne. Kanske hade han somnat? Men nej, han insåg snabbt att så var inte fallet. Han var nu också en av patienterna på sjukhuset.
Han satte sig upp långsamt och kände hur en ilning for ut med hans rygg. Han fick gåshud på sina armar, det var kyligt här inne. Han tittade mot fönstret men nej det var inte öppet. Han försökte dra filten högre upp men fingrarna ville inte greppa den. Han tittade ner mot händerna och mot filten. Han försökte en gång till men det var omöjligt.
Plötsligt kände han sig iaktagen och tittade mot sängen bredvid. Där satt hon, som om ingenting hade hänt och tittade mot honom med en kall blick.
– ‘Så du kan se mig? Det var länge sen sist, du har en del att förklara’ sa hon lugnt och långsamt.
– ‘Vadå se dig? Vad pratar du om? Har du vaknat från komat?’ sa han med förvåning.
– ‘Titta ner bakom dig’ sa hon och nickade mot sängen.
Han vände sig om. Bakom honom låg han själv, med sår och bandage över hela ansiktet. Med ett ryck hoppade han ut från sängen.
– ‘Vad är det som händer?’ sa han och tittade på sig själv i sängen och tillbaks mot henne. ‘Vad har du gjort med mig?!’
– ‘Välkommen till min värld’.