41

Hon hade vandrat i flera dagar genom dessa skogar och berg. I början hade allt sett annorlunda ut, men nu började allt se likadant ut. Samma växter, samma träd, samma himmel. Men hon njöt av att äntligen få vara i naturen. Efter all tid så var det underbart att få vara utomhus och andas frisk, luft. Långt borta var sjukhuset och dess unkna doft.

Hon visste inte helt vart hon var på väg, men med hjälp av kartan och kompasset hittade hon vägen någorlunda. Hans moster hade hjälpt henne med att visa vilket område han var i. Men resten var upp till henne själv. Hoppet var fortfarande med henne, hon visste att hon skulle hitta honom här.

Älven rann nära henne; även om hon inte kunde se den så kunde hon höra dess porlande. Hon hade gått bredvid den under hennes vandring. De få gånger hon hade avvikit, hade hon alltid komma tillbaka till den. Att kunna dricka rent vatten direkt ur en älv var inte bara en lyx, utan också en nödvändighet.

Efter några timmars till vandrande upp i skogen, vandrade hon tillbaks mot ån för att fylla på sin flaska. Hon satte sig ner på huk och passade på att skölja av ansiktet med det kalla vattnet. Vattnet fick henne att vakna och klarna till. Hon torkade ansiktet med sin halsduk och knöt den runt sin ryggsäck för att torka. Plötsligt kände hon sig iakttagen. Hon tittade upp och såg hon honom framför sig, på andra sidan av ån. Han stod med ett metspö i handen och tittade på henne med stora ögon. Äntligen hade hon hittat honom.

35

Hon låg tyst i sängen bredvid honom. Hans snarkningar ekade i det mörka rummet. Tårarna rann långsamt nerför hennes kinder. Hon klarade inte det här något mer, han skulle ta kål på henne. Idag hade hon varit för länge på sjukhuset och det klarade han inte. Han hade blivit vild av ilska när hon inte var där med maten redo när han kom hem från jobbet.

- ‘Vad tror du att det här är? Något jävla hotell? Jag har sagt det hur många gånger som helst, hur svårt ska det vara att förstå din slampa!’

Sedan hade slagen haglat över henne. Hon hade tuppat av och vaknat utan kläder, naken i badrummet med blod rinnandes mellan benen. Hennes underliv och hela hennes kropp dunkade. När hon vred huvudet åt sidan stod där en flaska med tvål, en handduk och en spray flaska med blekmedel i. Långsamt hade hon gjort sig ren så gott hon kunde samt skrubbat badrummet innan hon tog sig till sängen. Där hade hon legat och skräckslaget väntat tills han kom och la sig bredvid henne och somnade. Inte ett ord hade han sagt, bara en kyss på hennes kind.

Tillslut somnade hon trots all smärta. I sin dröm såg hon framför sig ett rött hus med vita knutar och vita fönster. En familj satt framför och fikade vid gräsmattan medan en flicka sprang runt dem med en fjärilshov i handen. Plötsligt insåg hon att det var hennes gamla hem; där hon hade bott innan hon träffat ‘El Capo’. Den lyckliga familjen hon en gång haft.

Hon vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen. Hon grimaserade av smärta, hela hennes kropp gjorde ont. Långsamt drog hon undan täcket; hennes mage och lår var täckta av blåmärken. Hon tittade åt sidan; han hade för länge sedan gått till jobbet och för en gångs skull inte väckt henne till frukost. Det var då hon bestämde sig; det här måste få ett slut.

Hon gick fram till garderoben trots smärtan och packade snabbt ner det nödvändigaste i en väska. Hon satte på sig mjukis kläder och slängde snabbt upp håret i en knut. Tanken slog hennes som snabbast att ta en dusch, men hon kunde inte. Hon måste härifrån nu.

Hon tog bilnycklarna och slängde in sig i bilen. Utan att tänka styrde hon bilen omedvetet till det enda stället hon visste hon skulle vara trygg. När hon kom fram öppnade hon den tunga porten och klev in i den stora sten byggnaden. Prästen stod framme vid altaret tillsammans med en av församlingsmedlemmarna. Hon stannade i sina steg, hon hade inte trott att någon av medlemmarna skulle vara här vid den här tiden. Prästen vände sig mot henne och tittade mot henne i förvåning. Sedan såg han väskan hon höll i sin hand och skyndade mot henne.

- ‘Äntligen, välkommen hem’ sa han och gav henne en stor kram. Tårarna rann nerför hennes kinder och hon andades ut; äntligen ett slut.

34.

Det sägs att samerna har mer än 300 ord för snö och is. Blötsnö, nysnö, slask… Men som halvsame kan han inga, inte än. Han blickar ut från berget där han står mot fjällens vita toppar och gröna granskogar. Han tar ett djupt andetag och han känner den kalla luften i hans lungor. Snön faller sakta ner och landar på hans axlar. Med ett leende tittar han upp mot himlen och tackar moder jord för att hon är på hans sida.

Det har tagit honom lång tid att komma hit, att äntligen bli fri. Att det var hit han skulle hamna hade han aldrig trott. Hans mors rötter var aldrig något som intresserade honom, ännu mindre när hans familj påpekade hur lik han var en riktig same. Han ville inte vara annorlunda, han ville vara som alla andra; ‘normal’.

Hans moster och morbror hade tagit emot honom med öppna armar när han en dag knackat på deras dörr. De hade som de flesta andra samer vanliga jobb, men behövde alltid hjälp med sina renar.

Första kvällen han hade anlett hade en av kvinnorna i byn joikat framför en lägereld. Det hade varit ett magisk ögonblick han aldrig skulle glömma; stunden då han äntligen hittat hem.

28.

De satt tillsammans i hennes rum på golvet med deras ryggar mot väggen. Hur länge de hade suttit här visste han inte; timmarna och dagarna hade börjat blandats ihop. Hon hade sagt att man vande sig, att det tillslut skulle ge honom en slags “semester känsla” där tid och rum stod stilla. Han trodde aldrig att det kunde bli så, men kanske hade hon rätt.

I början hade hon bara varit arg; riktigt ilsk men också förtvivlad. Det kändes som om han blivit straffad när han hamnat i denna “mitt i mellan” värld med bara hennes sällskap. Men nu hade hon äntligen lugnat ner sig och vant sig vid hans sällskap. Det var stunder när allt nästan kändes som vanligt, som det en gång varit.

Han hade frågat henne varför hon lämnat farmen. Hon hade tittat på honom med stora ögon; på samma sätt som någon som inte visste ifrågasatte ett självklart svar. Hon hade svarat honom kallt:

- ‘Varför? Det är som att fråga varför solen bränns eller varför vatten gör dig blöt. Du kommer vakna upp en dag och inse varför’.

Tyst hade han tittat på henne och inte haft en aning om vad han skulle svara. Det var bara en sak som han var tvungen att fråga:

- ‘Var det på grund av mig?’

- ‘Nej’, svarade hon. ‘Det var det inte’.

Det hade känts som en tyngd hade lyfts från hans axlar och han hade försökt dölja den glädje han hade känt. Han tittade på henne där hon nu satt och stirrade ut mot ingenting, i deras “mitt i mellan” värld. Trots allt som hänt och allt de hade varit med om, så kanske det var menat att vara dem?

27.

- ‘Bailando, bailando!’ ekade rösterna runt omkring henne medan skratten haglade från barnen. De små framför henne snurrade runt, runt, runt. Tango klänningarna virvlade runt dem medan musiken kom till sitt crescendo innan det slutade. Applåderna följde snabbt efter och de svettiga barnen sprang glatt till sina föräldrar.

- ‘Que pasa, chica?’ hörde hon hans röst bakom sig. Hon tittade snett uppåt samtidigt som han böjde sig ner och kysste hennes kind. De var med hans familj, hans vänner och för en gångs skull var hon lycklig med honom.

- ‘Dansade de inte underbart? fortsatte han glatt samtidigt som han satte sig ner vid bordet bredvid henne. ‘Deras ögon, deras passion.. underbart! För er svenskar är det kanske inte samma, men en gång kommer du att förstå, guapa’.

Hon log mot honom och nickade medhållande. Hon ville inte säga något för att förstöra ögonblicket med honom, även om hon inte riktigt visste om hon höll med.

- ‘En dag ska du och jag dansa riktig tango, med riktigt passion! Jag ska visa dig hur det känns att slukas i musiken, att bli ett med rytmen’ sa han samtidigt som han lutade sig framåt och kysste henne djupt. ‘En dag! Men nu, påfyllning!’.

Han gick bort mot baren där de flesta andra männen stod och pratade ömsom skrattade. Hon satt själv kvar vid det runda bord de först hade slagit sig ner vid. Alla andra vid både deras och de andra borden hade för länge sedan lämnat sina platser för att säga hej till nära och kära. Det var bara hon som inte riktigt passade in; hon som inte kom från Argentina och som ännu inte pratade spanska. Men idag gjorde det inget, hon var glad och ville njuta av lyckan hon kände just nu.

Plötsligt dämpades ljuset och en violin började spela. Ett piano stämde sedan in samtidigt som ett kvinna närmade sig dansgolvet med långsamma, släpande, sensuella steg. En man närmade sig från hennes motsatta håll och när de möttes dansade de den mest underbara tango hon någonsin hade sett. Deras rörelser flöt samman med musiken och hon njöt av att titta på dem.

Applåderna bröt ut när de var klara, flera av männen visslade. Hon tittade mot honom där han stod i baren och sken av lycka. Dagar som dessa visste hon varför hon fortfarande var med honom, varför hon trots allt älskade honom så mycket som hon gjorde.

25.

- ‘För att du övergav mig, lämnade mig själv med dem. Du var min klippa, mitt stöd och utan dig var jag vilsen. Jag hade ingen som kunde leda mig rätt, visa mig vad jag skulle göra’ sa han lågt.

När han sa dem orden var det som om hennes hjärta hoppade ut ur henne samtidigt som en kniv skärde djupt i hennes mage. Hon tittade mot hans ryggtavla och såg att han skakade. Hon gjorde vad hon visste bäst; flydde och gömde sig i sin sjukhussal.

Hon satte sig på sängen och drog sina knän upp under hakan. Tårarna rann utmed hennes kinder. Hon tittade ner på sin kropp i sängen och önskade att hon kunde gömma sig i sin kropp och stanna där. Bara försvinna undan. Hur kunde han få henne att gråta efter allt som hänt? Skitstövel, en riktig skitstövel var han även när han inte var det.

Hon hörde släpande steg bakom sig och vände sig om; hennes mamma. Det var länge sedan hon var där sist. Inga blåmärken den här gången men istället en lätt hälta.

- ‘Vad har han nu gjort?’ sa hon mellan tårarna. ‘Hur han nu gjort dig illa, hur han fått dig att halta?’

Hon visste att hennes mamma inte kunde höra hennes men hon kunde inte hjälpa det. Hennes mamma satte sig ner på en stol bredvid sängen, långsamt och försiktigt med en grimas som sade att hon hade mer ont än vad hon ville att folk skulle se.

- ‘Jag trodde aldrig att en sjukhussal skulle bli min undanflykt. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig mer trygg här i denna vita, kalla sal än vad jag gör hemma’ sa hennes mor nästan viskandes. ‘Igår var vår bröllopsdag, 10 år ihop. Din far brukade alltid köpa blommor, rosor i olika färger varje år. Igår… ingenting. Inte ens ett grattis eller en kram’.

Hennes mor tog ett djupt andetag och lät tårarna rinna. Hon tog upp en näsduk ur sin ficka och torkade dem försiktigt.

- ‘Jag drömde alltid om att ha ett liv där mitt hem var min undanflykt, där jag kände mig uppskattad… älskad. Så som jag en gång gjorde med din far. Jag vet att han har sina fördelar men… han kommer aldrig vara din far’.

Hon önskade hon kunde krama sin mor, få henne att inse att hon faktiskt kunde hitta ha ett hem som var just så. Hon förtjänade så mycket mer än det här.

- ‘Förlåt mig, jag vet att du inte är min psykolog. Det är inte dig jag borde prata med… men jag har ingen annan’ sa hennes mor. ‘Jag måste gå nu i alla fall, han kommer vara hemma snart och jag måste vara hemma i tid’.

Hon lutade sig fram och kysste kroppen på pannan. Hon strök henne varsamt över huvudet innan hon långsamt gick därifrån.

24.

I hans förra liv, eller det var så det kändes, så hade pengar varit allt som spelade roll. Dag in och dag ut; pengar, pengar, pengar. Var dag som han kom till banken hade han lyckats övertyga sig själv med att idag skulle bli en bra dag. Men efter var dag så var han fortfarande olycklig. Utav de tusentals kunder han hade hjälpt, så var det bara ett fåtal som hade varit glada och lyckliga över att vara där. Vissa hade till och med varit arga och bitska; speciellt de som fick för sig att det var bankens fel att de inte hade några pengar.

Lika olycklig som han hade varit då, var han nu där han var i sjukhussalen. Hennes hånfulla leende gäckade honom och hade gjort så enda sedan han kom hit för en vecka sedan. Först hade han vägrat att inse att han var i koma och att han var fast på sjukhuset utan att någon kunde se honom. Han hade försökt mer gånger än vad han kunde minnas att prata med alla doktorer och sjukskötersko som kom till hans sjukhussal. Hon skrattade lika elakt var gång som han försökt. Dumhuvud, idiot, clown… Alla möjliga saker hade hon kallat honom för, precis som de ilskna kunderna på banken också hade gjort i hans förra liv.

Nu satt de där igen men den här gången ville hon ha svar. Hon ville förstå hur han kunde försökt göra henne illa efter alla saker de en gång sagt till varandra. Hur han kunde han vänt sig emot henne.

Han visste inte vad han skulle säga. När hon satt här framför honom så visste han inte längre vad sanningen var. För att de hade bett honom göra det? För att om han inte gjorde det så var det han som råkade illa ut?

- ‘Ditt fega svin. Titta mig i ögonen och svara på min fråga!’ skrek hon argt åt honom.

Han vände sig bort ifrån henne och tittade in i väggen. Tårarna brände bakom hans ögon men han visste att han inte hade någon rätt att gråta. Han tog ett djup andetag innan han gav det enda svaret han visste var sant.

- ‘För att du övergav mig, lämnade mig själv med dem. Du var min klippa, mitt stöd och utan dig var jag vilsen. Jag hade ingen som kunde leda mig rätt, visa mig vad jag skulle göra’ sa han lågt med ett svagt hopp om att hon kanske inte hade hört var ord han sa. Men tystnaden sade annat; tystnaden sa att hon hade hört allt.

Efter vad som kändes som en evighet vände han sig mot henne. Men hon var inte där. För första gången sedan han kom dit, hade hon lämnat hans sida. Han tog ett djupt andetag innan han lät tårarna rinna. Han hade aldrig någonsin känt sig så ensam.

 

23.

http://www.svenskaturistforeningen.se/PageFiles/5081/stranden_980x500.jpg

 

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss….

Evert Taube, det hade varit deras musik. Första gången de hade träffats på Strandkaféet så hade den låten spelats. Det hade varit mitt i juli, kvällssolen hade fortfarande värmt trots den sena timman och hennes glas hade varit fyllt till brädden med öl. Hon hade suttit på terrassen och tittat ut mot havet medans hon njöt av utsikten. Hennes väninna hade varit inne och beställt ännu ett glas vin från baren.

- ‘Du ser ut som om du kanske inte behöver mitt sällskap, men  jag har tittat på dig hela  kvällen så jag var bara tvungen att komma fram och säga hej’ hade hon plötsligt hört bakom sig. Han stod lätt framåt lutad mot hennes bord med en crisp, vit skjorta och ett bländande leende. Efter det hade varit dem, ända tills den dagen i hamnen.

Hon hade varit lycklig med honom varje dag de hade haft tillsammans. Han hade alltid haft ett leende nära till hands, även om allt inte hade varit lätt för dem.

Och nu… ‘El Capo’. Hon hade varit lika lycklig med honom i början, båda hade de njutit de första månaderna. Men han kunde aldrig vara samma för henne som han hade varit. Trots alla år som hade gått så saknade hon honom lika mycket. Om han vara hade varit här nu och hjälp henne medan hennes dotter var i koma. Kanske hade de aldrig ens hamnat i denna situation, kanske hade hon aldrig ens glidit ifrån deras dotter om han fortfarande var där. Hon torkade tårarna som sakta sipprade fram och satte på Evert Taube cd:n en gång till.

22

Sakta men säkert började han vakna till. Hans huvud bultade; han kände hur det nästan blixtrade till bakom hans ögon. Han öppnade dem långsamt men stängde dem nästan lika snabbt då det vita ljuset i taket var för starkt. Han öppnade dem återigen, denna gång ännu försiktigare. Taket var lika vitt som ljuset och när han tittade åt sidan på väggarna insåg han att de var lika så.

Han tittade på sakerna runt omkring sig och tänkte nästan att han kanske var tillbaks för att göra slut på henne. Kanske hade han somnat? Men nej, han insåg snabbt att så var inte fallet. Han var nu också en av patienterna på sjukhuset.

Han satte sig upp långsamt och kände hur en ilning for ut med hans rygg. Han fick gåshud på sina armar, det var kyligt här inne. Han tittade mot fönstret men nej det var inte öppet. Han försökte dra filten högre upp men fingrarna ville inte greppa den. Han tittade ner mot händerna och mot filten. Han försökte en gång till men det var omöjligt.

Plötsligt kände han sig iaktagen och tittade mot sängen bredvid. Där satt hon, som om ingenting hade hänt och tittade mot honom med en kall blick.

- ‘Så du kan se mig? Det var länge sen sist, du har en del att förklara’ sa hon lugnt och långsamt.

- ‘Vadå se dig? Vad pratar du om? Har du vaknat från komat?’ sa han med förvåning.

- ‘Titta ner bakom dig’ sa hon och nickade mot sängen.

Han vände sig om. Bakom honom låg han själv, med sår och bandage över hela ansiktet. Med ett ryck hoppade han ut från sängen.

- ‘Vad är det som händer?’ sa han och tittade på sig själv i sängen och tillbaks mot henne. ‘Vad har du gjort med mig?!’

- ‘Välkommen till min värld’.